Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 42 - Användningen av elkraft år 2000, av Bengt Löf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordbruk
Antalet brukningsdelar, som nu är ungefär
250 000, minskar stadigt genom att
småjordbruken antingen slås ihop till större enheter eller
lägges ner. Jordbrukets elkonsumtion växer
emellertid ganska hastigt och är för
närvarande på väg mot 2 TWh/år.
Vi får tänka oss att brukningsdelarna år 2000
har minskat ytterligare i antal och samtidigt
vuxit i storlek, så att en normal brukningsdel
kan betraktas som en högt rationaliserad
industri. Elkraften kommer att användas i ökad
omfattning, och det är säkert inte orealistiskt
att för år 2000 räkna med en elkonsumtion av
5 TWh/år för de konventionella ändamålen
inom jordbruket. I den siffran får också ingå
eventuell elvärme i ekonomibyggnaderna.
Industri
Det är industrin som bär upp hela vår
välståndsutveckling, och vår prognos förutsätter
att industrin får investera och expandera, så
att vi kan öka vår nationalprodukt med kanske
3 °/o per år. Det är naturligtvis alldeles
omöjligt att försöka skissera i detalj, hur
utvecklingen blir för de olika industrigrenarna; det
blir konkurrensen på världsmarknaden som
bestämmer vår inriktning i längden. Så mycket
är väl säkert, att skogen och malmen kommer
att utgöra en ryggrad, men frågan är i vilken
omfattning vi kommer att sköta förädlingen
själva, och vilka färdigprodukter vi kommer
att tillverka. En annan svårbedömd fråga är
om vi kommer att etablera svenska företag i
utlandet för att skaffa oss bättre
avsättningsmöjligheter.
Vi får här nöja oss med att göra en rimlig
totalprognos för industrin, och det kan man
göra på följande sätt. En ganska stadig
långtidstendens tycks vara, att industrins totala
energibehov stiger med 2,5 % per år.
Totalbehovet i dag motsvarar ca 75 TWh, och man
skulle alltså komma upp i 200 TWh/år för
år 2000. Frågan är nu hur stor andel härav
som elkraften tar hand om. I dag förbrukar
industrin 15 TWh/år elkraft, alltså 20 % av
det totala. Elbehovet tenderar att öka med ca
4,5 % per år, varav omkring en tredjedel
faller på elugnar. Om den tendensen håller i sig,
är vi år 2000 uppe i drygt 80 TWh/år elkraft,
dvs. över 40 % av totalbehovet. Resten täckes
alltså med fossila bränslen.
Nu har vi emellertid antagit att bränslena
blir så dyra, att de slås ut av elkraft. En
uppskattning visar, att industrin under alla
omständigheter måste täcka ungefär 20 % av sitt
energibehov med bränslen, därför att
processerna fordrar det (masugnar, cementugnar
t.ex.). Industrins högsta tänkbara
elkonsumtion år 2000 blir därmed 160 TWh/år, dvs.
dubbelt så mycket som normalsiffran. En
sådan expansion blir säkert tekniskt ytterst
intressant och kommer bl.a. att ge våra
ugnskonstruktörer mycket arbete. Man bör inte hel-
ler glömma de anläggningstekniska problemen;
man kommer bl.a. att få mycket höga
kortslutningseffekter, som måste bemästras.
Samfärdsel
Järnvägarna och spårvägarna har sedan några
år en tendens att öka sin elkonsumtion med ca
2,5 % per år. Håller tendensen i sig skulle
man år 2000 nå ca 5 TWh/år, ungefär tre
gånger så mycket som i dag. Jag gissar emellertid
på 10 TWh/år av följande skäl. Låt oss först
utgå från att järnvägarna får resurser att
modernisera spår och rullande materiel, så att
man verkligen kan bjuda ypperlig komfort och
snabba, billiga godstransporter. Vi har vidare
förutsatt, att bränslena blir dyrare. Det
betyder, dels att det lönar sig att elektrifiera flera
banor, dels att det blir dyrare att åka bil och
flygmaskin, i den mån dessa använder
bränslen. Låt oss slutligen tänka på bilköerna på
Värmdö-vägen, fördubbla dem och lägga
ytterligare litet därtill, så har vi troligen en god
bild av landsvägarna år 2000. Allt detta spelar
järnvägarna i händerna.
Bilar tror jag att vi har 3 miljoner i landet år
2000, snart sagt oberoende av vad de kostar
att köpa och köra. I slutet på 1900-talet börjar
det bli bekymmer med drivmedlen, som stiger
i pris. Låt oss släppa fantasin fri och anta, att
någon då uppfinner en verkligt lätt och
energi-laddad ackumulator, trots att det är svårt att
se hur det skulle gå till. Det skulle förresten
inte skada om den uppfanns betydligt tidigare;
det finns en marknad för den. I dag får man
räkna med att en blyackumulator i lätt
utförande väger ca 40 kg/kWh lagrad elenergi.
Vissa nykonstruktioner lovar en sänkning till
30—35 kg/kWh, men det hjälper inte. Det
syns på långt håll att en sådan konstruktion
aldrig kan få betydelse för
landsvägstransporter. 1 kWh räcker nämligen inte längre än
ungefär 0,5 1 bensin vid en bensinmotor som
kör med dellast.
Den dag vi får en ackumulator, som i stället
väger 0,5 kg/kWh, kommer det att bli en
revolution i landsvägstrafiken. En ackumulator
på 50 kg räcker för en rejäl dagstur. I stället
för bensinstationer får man tänka sig
laddningsstationer, som levererar nyladdade
batterier och laddar upp de urladdade med
nattkraft. Eventuellt kan man ladda själv i
utförs-backarna. Bilden har också en annan ytterst
tilltalande sida: man blir av med buller och
avgaser, som nu är en plåga särskilt i städerna.
Vad blir det för driftkostnad för eldriften?
Om vi antar bara 50 %
ackumulatorverkningsgrad och ett kraftpris på 4 öre/kWh, så kostar
1 kWh på motoraxeln 8 öre. I genomsnitt
motsvarar 1 kWh ca 0,5 1 bensin, i hög fart 0,3 1,
vid kökörning det mångdubbla. Det motsvarar
ett bensinpris på 15—25 öre/1 pius hyra för
batteriet. Det verkar konkurrenskraftigt.
I dag är den genomsnittliga
bensinförbrukningen per bil (inklusive lastbilar) ca 3 000
1/år. Om vi antar samma siffra för år 2000 och
1160 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
