Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 2 - Förkromning med självreglerande elektrolyt, av Richard Justh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förkromning med
självreglerande elektrolyt
Dr Richard Justh, Västerås
Strömutbyfc
X
Bland de galvanotekniska förfarandena har
för-kromningen en mycket framskjuten plats.
Fastän många undersökningar har gjorts är det
omöjligt att komma ifrån kromsyra Cr03 som
metalleverantör. Det dåliga strömutbytet måste
man ta på köpet, då alla andra kromföreningar
genomgående ger pulverartade
metallfällningar. En liten mängd svavelsyra tjänar i viss mån
som katalysator för metallutfällningen.
Ett nyutvecklat självreglerande krombad även
uppbyggt på kromsyrabas finns nu i
marknaden. Som katalysator används en blandning av
sulfat- och hexafluorosilikatjoner. Resultat, som
erhållits vid undersökningar av beläggningens
art, strömutbytet, potentialerna, badets
spridningsförmåga och stabilitet, visar att det
självreglerande krombadet under driftförhållanden
ger krombeläggningar av bättre kvalitet än
tidigare använda bad.
Försätter man en kromsyralösning med
salter, vilkas löslighet är begränsad men dock
tillräcklig för att koncentrationen av främmande
anjoner skall tillåta genomföring av
förkrom-ningsprocessen, arbetar elektrolyten mer
ekonomiskt (tack vare att den innehåller två
an-joner) och blir beständigare, eftersom halten
16 20 q/l 0
Koliumfluorsilikat
5 6 g/l
Strontiumsulfat
Fig. 1. Inverkan på strömutbytet, t.v. av kaliumfluorosilikat och t.h.
av strontiumsulfat. Utgångselektrolyten innehåller 250 gli CrOs och
upptill 6 gli SrSO„ nedtill 20 g/l K.SiF,.
669.268.7
av främmande anjoner i lösningen automatiskt
hålls konstant vid konstant temperatur.
Överstiger nämligen den tillsatta mängden salt
dettas löslighet i mediet, bildas en fast fas på
kärlets botten. Strontiumsulfat och
kaliumhexa-fluorosilikat är de lämpligaste salterna för
framställning av en självreglerande elektrolyt.
Av utförda undersökningar framgår att bästa
kromsyrakoncentration i elektrolyten är 250—
300 g/1 Cr03.
Behöver man, särskilt för försöksändamål, en
från sulfatjoner absolut fri elektrolyt,
rekommenderas rening av kromsyralösningen genom
fällning med en beräknad mängd
bariumkar-bonat (inte BaCl„, då klorjoner verkar störande
vid elektrolysen). Vanligen finns i handelns
tekniskt rena kromsyra ca 0,1—0,3 % fri
svavelsyra. För beräkning av den mängd
barium-karbonat, som behövs för utfällning av
svavelsyran, bestäms förslagsvis då och då
sulfatjon-halten genom analys.
Vid fällningen värms kromsyralösningen,
varefter pulveriserat bariumkarbonat tillsätts i
små portioner under kraftig omröring.
Lösningen får därefter stå några timmar (bäst
över natten), varefter den renade kromsyran
filtreras eller dekanteras från den korniga
ba-riumsulfatfällningen.
Under ytterst noggrann omröring försätter
man kromsyralösningen eller det rena filtratet
efter utfällning av svavelsyran vid 50—60° C
med 6 g/1 SrSO, och 20 g/1 K2SiF„. En del av
de tillsatta ämnena lägger sig på kärlets botten
som fast fas. Härvid måste man beakta att
strontiumsulfatet löser sig långsamt; det behövs
16—20 h för att lösningen skall bli mättad.
Lösningens sulfatjonkoncentration är då 2,17
g/1 vid 55° C motsvarande 4,15 g/1 SrS04. Detta
betyder att 1,85 g/1 SrSO„ ligger på kärlets
botten som fast gas. Höjer man
kromsyrakoncentrationen eller temperaturen, ökas sulfatets
löslighet och därför också lösningens
sulfatjonkoncentration. Vid överskott på
strontiumsulfat och passande temperatur hos elektrolyten
får man en självreglerande elektrolyt av ren
sulfattyp.
För att utröna och följa såväl strontiumsulfa-
29 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
