Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 17 - STF mars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elektriska och mekaniska egenskaperna inte ger
några problem vid tillverkning och i drift och att valet
av aluminium därför beror endast av ekonomiska
faktorer.
Svenska Arkitektföreningen hade måndagen den 7
mars tillsammans med Föreningen för
Samhällsplanering och Konstakademien inbjudit den grekiske
stadsplaneraren C A Doxiadis att föreläsa i
akademiens högtidssal.
Föreläsningen, "Dynapolis — the city of the
fu-ture", behandlade främst storstadens
utbyggnadsproblem i bilåldern. Doxiadis skrämde åhörarna med
att koncentriskt ordnade bebyggelseringar kring ett
stor-centrum mitt i staden blott får till följd, att
staden kväver sitt centrum och därmed sig själv.
Centrum och även staden borde i stället utbyggas
i en riktning. Varje generation flyttar kärnan i
staden och får den att anpassas till aktuella behov,
samtidigt som det gamla kan bestå.
Detaljplaneringen berördes ganska flyktigt. Stora
bilfria kvarter bör ordnas med centraliserade
bilplatser och gångvägar till bostäderna. Doxiadis
ansåg det normala torget vara ett "positivt" rum, men
betecknade t.ex. punkthus eller villor som
"negativa". Han manade till mycket långsiktig planering,
som kunde nås genom att vi tänker oss stå i början
av en period och blickar framåt i stället för att som
nu är brukligt jämföra tillbaka i tiden.
Arkitektföreningens ordinarie sammankomst ägde
rum onsdagen den 30 mars. Ämnet för kvällen var
"Vad skall ske med Gamla Stån?" och aspekter på
problemen gavs av ett antal gäster, var och en
med sin anknytning till ämnet.
Först i raden av fyra inledare var stadsarkivarie
Gösta Selling. Han berättade om stadsholmens
utveckling och ombildning genom tiderna, och gick
sedan i detalj och gav exempel på byggnaders
successiva omformning och anpassning till aktuella
behov. En inventering har gjorts av fastigheternas
kulturhistoriska värde och Selling visade en karta som
har upprättats på grundval av denna — en plan som
tyvärr inte klargör det miljömässiga värdet hos
vissa delar av bebyggelsen. Selling talade också något
om 1910-talets allvarliga tankar på att helt
ompla-nera och nybebygga stadsdelen.
Göran Sidenbladh belyste med några siffror
fastigheternas fördelning mellan olika ägare, mellan
kontor och bostäder och standarden hos de senare, som
släpar efter. Han kunde också berätta, att stat eller
stad för en relativt liten summa, 60—100 Mkr, skulle
kunna förvärva större delen av fastigheterna och
alltså inte enbart dem, som kulturhistoriskt eller
miljömässigt måste räddas.
Om några av fastighetsägarens problem förtäljde
Walter Nathanson. De är naturligtvis ekonomiska.
Som ett program för framtiden förde han fram
förslaget om Gamla Stån som ett Stockholms
Montmartre, med konstnärsateljéer och studentbostäder,
vilka sistnämnda skulle kunna finansieras av landet
i övrigt.
Siste inledare var Gustaf Munthe, som talade om
människan i denna stadsdel, och därefter vidtog en
livlig diskussion. Främst debatterades principer för
den individuella utformningen av husen, och Bengt
Gate talade för arkitektens frihet i anpassningen av
den nya länken till det gamla. Han klandrade det
alltför stora inflytande som olika myndigheter har
vid detta arbete, och som gör att resultatet varken
blir en acceptabel pastisch eller en god exponent
för vår tids arkitektur utan en karaktärslös
"slätvälling".
Gate fick livligt medhåll från sina kolleger, medan
de inbjudna representanterna för stadsholmen starkt
protesterade mot tanken på en modern
glasarkitektur i den stadsbild, som dock är en fullkomligt
hänsynslös blandning av god och dålig byggnadskonst
från alla tider utom vår egen.
Ordföranden Hans Asplund sammanfattade
träffande att i en tid av ytterligheter som t.ex. PUB-huset
och Vällingby-kyrkan det också borde finnas en
arkitektur som väl anpassar sig till den känsliga
miljö som Gamla Stån bjuder, utan att fördenskull
bli kraftlös, innehållslös och självutplånande.
Vid Mekaniks, dvs. egentligen
Värmeströmsgrup-pens, sammanträde tisdagen den 8 mars utvecklade
Matts Bäckström i en elegant föreläsning teorin för
Peltier-effektens tillämpning för alstring av kyla
och visade hur långt man nu kommit med det
praktiska utnyttjandet.
Det var redan 1934 som den franske urmakaren
Peltier upptäckte att det uppkom en värmeström i
ett termoelement, genom vilket man ledde elektrisk
ström. Det borde vara mycket enkelt att bygga en
kylapparat enligt denna metod, men ända fram till
1935 ansågs detta vara omöjligt. Svårigheten ligger
framför allt i att den elektriska strömmen även
åstadkommer en värmeutveckling i
termoelement-materialet på grund av dess resistens, och dessutom
får man en temperaturutjämnande värmeström på
grund av materialets värmeledningsförmåga.
Först under de allra senaste åren har situationen
ändrats genom tillkomsten av halvledare, som visat
sig vara användbara för ändamålet. På detta
område arbetar nu ett mycket stort antal forskare över
hela världen, och man anser att det finns vissa
utsikter att komma fram till ekonomiska lösningar.
Det finns redan kylskåp baserade på Peltier-effekten,
men än så länge kan de nog inte konkurrera med
andra typer.
Gruppen för Data och Beräkningsmaskiner hade
tisdagen den 15 mars kallat Jonas Agerberg från
Foa samt Äke Blomqvist från AB Bofors
Instrumentlaboratorium att tala om hur man löser
regleringstekniska och allmänna dynamiska problem med
analogi- eller siffermaskiner. Agerberg gav
analogi-maskinelementa under en timme, varefter
Blomqvist fortsatte och visade hur en analogmodell
kunde användas för att omforma problem för
sifferma-skinbehandling utan att man tappade kontakten med
verkligheten.
I diskussionen, som leddes av Törd Wikland, togs
så frågan analogi- eller siffermaskiner upp till
granskning och visade sig innehålla en hel del nog
så brydsamma delproblem. Agerberg hävdade att
analogimaskinerna nu är så noggranna som man
kan önska. De fysikaliska problemen är sällan
bestämda med mer än några procents noggrannhet,
och analogimaskiner kan nu räkna med fyra siffror
om de vill.
Uppsättning och inställning liksom även
resultat-utskrivning tar ungefär lika lång tid för båda
typerna av maskiner. Räknetiden på en siffermaskin
växer från någon minut för enkla problem till någon
timme för problem av hög svårighetsgrad men är
på en analogimaskin ca 1 min oberoende av hur
invecklat problemet är. Att variera parametrarna inom
vida gränser är ett dyrt företag på en siffermaskin,
men med en analogimaskin har man en bättre
kontakt med och översikt över problemen och kan
ingripa under räkningens gång.
Anskaffnings- och driftkostnaderna för de bägge
maskinerna är jämförbara. Av erfarenhet vet man
alt en stor del av livstiden las i anspråk för fel-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 17 465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
