Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 36 - Metoder för radiostereofoni, av Ingemar Östberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 7. AEM-systemet; upptill ljudnivåer för tonkanal och pilottoner,
i mitten blockschema för sändare med intensitets- och
frekvensavkän-ning, nedtill mottagare.
rofonerna kan inte ge stereoeffekt, emedan
högtalarna då utstrålar samma
modulationsför-lopp.
Därför inlägger man på sändarsidan en
löptidslänk, bestående av två bandspelarkanaler
med inspelning och omedelbart följande
avspelning. Fördröjningen därvid väljes 3—30
ms. Denna tidsförskjutning mellan kanalerna
göres före intensitetsavsökningen.
Enligt senare försök har man också kodat
frekvensstrukturen. Detta bygger på naturliga
ljudkällors spektralegenskaper, vilka vid un-
Fig. 8.
Blockschema för
Percival-systemet;
upptill sändare,
nedtill
mottagare.
dersökning befunnits ha två utpräglade
energityngdpunkter, en i området 500—1 000 Hz och
en i området 1 000—2 000 Hz. Genom ett
bandpassfilter i vardera av dessa två områden och
en följande amplitudavkänning i tre steg kan
en pilotton i vardera kanalen via en
ringmo-dulator även ge en information om signalens
frekvensstruktur, vilket i mottagaren får
påverka reglerförstärkaren på samma sätt som
intensitetspiloten.
För varje stereokanal fordras alltså två
pilottoner.
Percival-systemet, fig. 8, är av engelskt
ursprung och har utarbetats av Electrical and
Musical Instrument Ltd samt provats i
samarbete med BBC. Den bygger också på
intensi-tetsstereofoni men använder ett annat
överfö-ringssätt än AEM-systemet. Pilotfrekvensen
lägges här ovanför det hörbara området, t.ex. vid
22 kHz för FM-UKV-sändningar. Bandbredden
för pilottonen är ca 100 Hz och det bör
observeras, att det endast behövs en pilotton för
båda stereokanalerna. Intensitetsinformationen
erhålles genom att kvoten mellan den
likriktade signalen från vardera mikrofonen får
am-plitudmodulera pilottonen, som här mycket
liknar en underbärvåg. För att undvika krav
på mycket stora förstärkningar tar man inte
direkt kvoten A’/B’ som blir oändlig, då B’ = 0,
utan kvoten A’/A’ + B’ som varierar mellan
0 och 1. A’ och B’ anger de likriktade
signalerna från vänster resp. höger mikrofon.
Divisionen erhålles genom att man på
sändarsidan har logaritmiska förstärkare för A’
och A’ + B’, därpå följande subtraktionskrets
samt antilogförstärkare. Huvudinformationen
sändes som en summasignal A + B med 15 kHz
tonfrekvensområde.
I mottagaren multipliceras huvudsignalen med
pilotsignalen, varvid vänster och höger kanal
återbildas enligt följande:
A’
A"
(A + B)
A’ + B’
B" = {A + B) — A"
För att stereoeffekten skall bli riktig måste
denna multiplikation vara linjär, vilket uppnås
med en Hall-multiplikator. Denna består av en
halvledarkristall, som genomflytes av den från
mottagardetektorn utskilda huvudströmmen
A+B. Vinkelrätt däremot verkar ett
magnetfält, som styres av pilottonens modulation
A’/A’ + B’. På grund av Hall-effekten uppstår
nu en potentialskillnad mellan de kristallsidor,
som är vinkelräta mot magnetfältet. Denna
potentialskillnad är linjärt beroende av
produkten av strömmen genom kristallen och
amperevarvtalet i magnetfältet.
De logaritmiska och antilogaritmiska
förstärkarna gör sändarens konstruktion komplicerad
medan mottagartillsatsen kan göras tämligen
enkel.
Systemet blir inte fullstereofoniskt, eftersom
man blandar informationens rena
växelströmssignal med en likriktad intensitetssignal och
utnyttjar denna biandsignal till högtalarna.
TEKNISK TIDSKRIFT 19(50 H. 34 961
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
