Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 9 - Radarteknikens utveckling, av Nils-H Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De tyska stationstyperna, med lägst Vi m
våglängd, gav i regel god förvarning, men blev
aldrig fullt effektiva i den sistnämnda
funktionen, medan engelska och amerikanska stationer
(fig. 1) tack vare tillgången på kortare
våglängder fick egenskaper som gjorde dem
lämpliga för stridsledning. Man ser här inledningen
till den differentiering mellan
fjärrspanings-och stridsledningsstationer — de förra ined
högre effekt och längre våglängd än de senare
— som i stort sett har rått intill sista tiden,
då en viss systemmässig konvergens har
kunnat noteras, samtidigt som utföringsformerna
har differentierats alltmer.
Fjärrspaning
Fjärrspaningsstationerna har huvudsakligen
använt våglängder från 2—3 m och ned till 25
cm ("L-bandet"). Antennerna har
genomgående varit azimutroterande, med ett
vertikaldiagram som redan tidigt fick "cosec2"-form,
dvs. konstruerat så att ett mål, flygande på
konstant höjd, skulle ge en reflekterad signal
som i möjligaste mån var oberoende av
avståndet. Vinkel- och avståndsnoggrannhet har
projekterats till måttliga värden, samtidigt som
man utnyttjat högsta möjliga sändareffekt —
underlättat av den långa våglängden — för att
nå största möjliga räckvidd. Cosec2-diagrammet
är emellertid oekonomiskt ifråga om effektens
spridning i vertikalled, och man har därför
efterhand börjat övergå till system med
"hög"-och "låg-" lober, där man parallellt eller i följd
använder två eller flera vertikalt arrangerade
antenndiagram som var för sig koncentrerar
strålningen mera och därför ger sammanlagt
bättre räckvidd.
Stridsledning
På stridsledningsstationerna har vanligen
kraven på lägesnoggrannhet ställts före
räckviddskraven. De har därför i regel byggts för 10 cm
våglängd (S-bandet), varigenom det har varit
möjligt att med måttliga antenndimensioner få
en azimutskärpa på antennen, tillräcklig för
jaktstridsledning på 100—150 km avstånd.
Ökade räckviddskrav har dock efterhand pressat
konstruktionerna mot högre effekter och större
antenndimensioner (fig. 2); å andra sidan
leder de större räckvidderna och smalare
strålarna till längre rotationstider på antennerna
och därmed en lägre informationstakt, som inte
är acceptabel i ett modernt stridstempo, och
den fortsatta utvecklingen har därför måst
följa nya vägar.
Höjdmätning
Höjdmätningsproblemet är centralt i
stridsled-ningssammanhang, men utan motsvarighet i
behovshänseende vid fjärrspaningen. Detta har
hittills nästan uteslutande lösts med
"nickande" höjdmätare, (fig. 3) dvs. radarstationer
med ett antenndiagram som är skarpt i
vertikalled, men tämligen brett i sidled, som riktas
in efter en azimutangivning från
spanings-(stridslednings-) radarn och som därefter me-
Fig. 4. En fransk "volymetrisk" höjdmätningsradar,
VPA. Mataren år en "Robinson-scanner", bestående
av en deformerad planvågledare, som transformerar
en roterande primärstålare till en vertikalt
pendlande, fiktiv matningspunkt i matarhornets öppning.
kaniskt söker i vertikalled. Spaningsresultatet
presenteras på en indikator som visar ett
vertikalplan på samma sätt som PPI visar ett
horisontalplan.
En sådan höjdmätningsmetod har vissa
kapa-citetsmässiga och organisatoriska
begränsningar: en höjdmätare måste låsas till varje mål
som man vill observera någorlunda
kontinuerligt, prioriteringen vid fördelning av höjdmä-
Fig. 5. Den amerikanska FPS-7 representerar en
modern typ av luftspaningsradar. 7 antennlober
med separata L-bandssändare i "stacked
beam"-ar-rangemang ger såväl höjdtäckning som
höjdmätningsmöjlighet.
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 9 j[f}3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
