Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 39 - Fritid och markanvändning, av Bror Alheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värv och fastighetsbildning. Som övervakare av
förvärven såvitt gäller jordbruksfastigheter står
i princip lantbruksnämnderna, vilka till sitt
förfogande har jordförvärvslagen. Med hjälp av
denna lag — som är tidsbegränsad, för
närvarande till den 1 juli 1963 — kan nämnderna
också själva inträda som förvärvare av jord i
syfte att rationalisera jordbruket. Däremot är
den icke avsedd som verktyg för att exempelvis
ge det allmänna möjlighet att förvärva jord för
fritidsändamål. Lantmäterisynpunkter anläggs
på lantbruksnämndernas ärenden genom
överlantmätarna, som merendels är närvarande vid
nämndsammanträdena. Vidare förekommer
samråd.
Där den påtänkta ändringen i
markanvändningen förutsätter ändring i
fastighetsindelningen, blir i första hand
förrättningsmanna-organisationen inom lantmäteriet eller
stads-mätningsväsendet inkopplad. Prövningen sker
med tillämpning i regel av ett rätt vidlyftigt
lagkomplex, där en nyckelställning kan sägas
tillkomma 1926 års lag" om delning av jord på
landet, varuti markanvändningsfrågor särskilt
behandlas i 8, 10, 13 och 19 kapitlen.
Kollisioner i markanvändningen mellan
fritidsintresset och det rena skogsbruket har
hittills icke kunnat märkas i större utsträckning.
Den största skogsägaren i landet är staten, som
via Domänverket håller sin hand över ungefär
1/3 av landets skogsareal, varav dock största
delen i Norrland. I södra och mellersta Sverige
är statens innehav inskränkt till 5—6 %. Här
har emellertid på senare år tagits initiativ till
att öppna vissa kronoparker för
fritidsanvändning. Som exempel må nämnas Halle- och
Hunneberg, belägna i nära anslutning till västra
Sveriges befolknings- och industricentra.
Såvitt kunnat utrönas minskas inte skogens
produktivitet genom denna användning. Givet
är emellertid att ett intensivt utnyttjande av
skogsmarken för fritidsbruk kan medföra
komplikationer för en enskild skogsägare. Detta
kan yttra sig i begagnandet av de enskilda
skogsbilvägarna, som vissa årstider lider
onödig skada av trafiken. Även ett ohämmat
ian-språktagande för parkering vållar bekymmer.
Å andra sidan lär det vara svårt att uppehålla
trafikförbud på sådana vägar, när statsbidrag
utgår till väghållningen.
Fiske
Fritidsintresset kan också komma i kollision
med andra näringsgrenar, exempelvis fisket.
Bekant är att efterfrågan på bostäder och
tomter inom våra fiskelägen är betydande. Det är
ofta människor från de större städerna, vilka
på detta sätt tryggar sig en relativt
stadsmäs-sig fritidsvistelse, som de icke anser sig kunna
vara utan. Efterfrågan är betydande och
priserna följer naturligtvis med. Resultatet blir
att fiskarbefolkningen har svårt att följa med
i konkurrensen. I detta fall finns icke någon
dämpande faktor (sådan som
jordförvärvslagen utgör när det gäller överföring av
jordbruksfastigheter till icke jordbrukare), ä andra
sidan är det ju här icke heller fråga om direkt
produktiv egendom.
Yrkesfiskarens produktiva domäner blir
emellertid också föremål för fritidsfolkets intresse,
i vissa fall av sådan art att det betecknas som
intrång. Utan att ingå på ett i detta
sammanhang meningslöst katalogiserande kan man utan
vidare konstatera att enligt gällande fiskelag av
1950 en betydande del av fisket vid våra kuster,
i vart fall sådant med rörligt redskap, är fritt
för varje svensk medborgare. Samma
förhållande gäller beträffande våra större insjöar. Övrigt
insjöfiske är däremot i princip förbehållet
strandägarna eller enskilda fastighetsägare.
Betänker man detta och att fritidsfiskarnas
skara taxerats till mellan 700 000 och 800 000
synes svårt att förstå hur motsättningar skall
kunna undvikas mellan yrkesfiske och
fritidsfiske. Då och då klagas också från
yrkesfiskarehåll över att fritidsfiskarna dumpar
marknaden genom att till underpriser förse
fiskaffärerna med lyckade fångster. Förekomsten av
sådana torde visserligen te sig
verklighetsfrämmande för de flesta men har som sagt
uppenbarligen någon realitet för därav berörda
näringsutövare.
Fisket i stora flertalet insjöar liksom ock en
del av kustfisket är i stort sett förbehållet
strandägarna. Mestadels är detta fiske samfällt
inom varje byalag, varvid delaktigheten
tillkommer olika fastigheter efter
delningsgrunden vid den förrättning då de kommit till
(mantal, öretal eller liknande).
Från en tid då en starkt liberal
jorddelnings-politik avsatte spår i
fastighetsbildningslagstiftningen finns som resultat av ohämmad
jorddelning många små fastigheter med en
delaktighet i vederbörande bys fiske, som kan
räknas i tiotusendelar eller mindre. Det är hart
när omöjligt att konstatera huruvida en sådan
delägare i verkligheten utövar en fiskerätt, så
inskränkt att den motsvarar hans mantal. Är
det en fritidsfiskare, som äger fastigheten,
anser nog övriga delägare av kategorin
husbehovsfiskare, att han — ofta försedd med
dyrbara och ibland samtidigt effektiva redskap —
tillskansar sig ett brutto, långt större än hans
andelstal berättigar till.
Hithörande problem har man sökt komma till
rätta med dels genom nu gällande
jorddelningslagstiftning, dels genom en lag om
fiskevårds-områden, som trädde i kraft den 1 januari
1961. Jorddelningslagstiftningen iakttar
restrik-tivitet när det gäller att tillägga nya fastigheter
delaktighet i fiske. Nyssnämnda lag om
fiskevårdsområden gynnar tillkomsten av
sammanslutningar mellan fiskevattensdelägarna liksom
ock fastställandet av grunder för fiskets
bedrivande, vilket allt kan åstadkommas efter
majoritetsbeslut enligt särskilda regler. Det må
också på liknande sätt beslutas att fiske i visst
vatten skall hyras ut exempelvis genom
försäljning av fiskekort, något som förvisso kan
påräknas gynna fritidsfisket samtidigt som det
ger en välbehövlig stadga åt fiskevården och
tillika rättvisa.
1063 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
