Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 45 - Teknisk-ekonomisk taktik vid forskning, av Olof Sundén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som föreligger inom ett projekt liksom av
projektkalkylens toleranser måste vara basen för
en ekonomisk forskningstaktik. Denna måste
nämligen ha som mål att så långt möjligt
minska de speciella risker som är förenade med
projektutvecklingen och som sammanhänger
med just de kritiska problemen. Denna analys
är också det instrument med vilket man kan
rätt samordna och koordinera tekniska och
marknadsmässiga undersökningar och
ansträngningar.
Riskminimeringens taktik
Den höga risk som alltid är förbunden med
forskningsprojekt av innovationskaraktär
sammanhänger alltså med vissa kritiska hinder
eller problem, som föreligger inom projektet. Den
forskningstaktik som syftar till att först och
utan hänsyn till någon annan konsekvent
ordning bearbeta de för projektet kritiska
problemen och minska den speciella
forskningsrisken genom att ge dessa en acceptabel lösning,
innan andra problem djuplodas, skall här
kallas "riskminimeringens taktik".
Enligt denna taktik får alltså vissa utvalda
kritiska problem ovillkorlig förtursrätt och
okritiska problem, t.ex. val av bästa
syntesmetod bland ett visst antal givna metoder, val
av rätt apparattyp bland kända sådana,
lämnas därhän eller ges en provisorisk lösning tills
de kritiska problemen har lösts och riskerna
därmed minimerats. Det är speciellt viktigt,
att riskminimeringens taktik tillämpas på
projektet i dess helhet och att man tar hänsyn till
råvarusektor, produktionssektor,
kvalitetssektor och marknadssektor liksom samspelet
mellan dessa sektorer.
Riskminimeringens taktik innebär en radikal
brytning med äldre projektplanering, enligt
vilken man normalt tar problemen steg för steg
i konsekvent processordning. Eftersom man
många gånger behöver mellanprodukter, som
inte kan köpas, för att studera ett kritiskt
problem i ett senare processteg, måste man ofta
tillgripa provisoriska ansatser, vilket kräver en
viss förslagenhet och improvisationsförmåga.
De okritiska problemen får alltså ofta blott en
provisorisk lösning baserad exempelvis på
litteraturstudier, leverantörsråd etc., ända till
dess projektet med säkerhet kan och skall
realiseras.
Det är alltså ett karakteristiskt drag hos hela
denna taktik, att man håller okritiska
processsteg flexibla och sparar de kännbara
optimeringskostnaderna för sådana steg, tills
"projektkonturen" klarnat och kvaliteten
provisoriskt provats, varigenom det ekonomiska
kravet på senläggning av optimeringskostnaderna
tillfredsställs.
Genom riskminimeringstaktiken kan man
sålunda undvika optimering av delprocesser,
vilka senare kan visa sig behöva ändras radikalt
eller bli helt överflödiga. Enligt
riskminimeringstaktiken kan man också sätta kvaliteten
i centrum. Vid den traditionella steg-för-steg-
taktiken kommer däremot kvaliteten sist och
den får rätta sig efter den utformning
delprocessen redan fått under projektets
handläggning, om man inte vill börja om från början
igen och justera processerna efter
kvalitetserfarenheten.
Riskminimeringens taktik innebär alltså ett
tillfredsställande av de väsentliga ekonomiska
krav som kan ställas på en
forskningsverksamhet genom att problemen tas i en ekonomiskt
motiverad ordning vid projektets handläggning.
En sådan forskningstaktik torde väl i
verkligheten ha tillämpats av åtskilliga
forskningsledare medvetet eller omedvetet men tyvärr
diskuteras inte principiella problem av detta slag
i vetenskapliga sammanhang.
I dessa avseenden är den enskilde
forskningsledaren utlämnad till sin egen isolerade och
personliga tankesfär samtidigt som vår tids
accepterade modenyck inom forskning och
vetenskap påbjuder en ivrig debatt om
experimentens tekniska detaljutförande och
detaljresultatens publicerande. Detta kan i ocli för sig
vara värdefullt, men här saknas den balans och
mognad som är nödvändig för en ekonomisk
utnyttjning av forskningens rika möjligheter.
Tidsfaktorn i riskminimeringens taktik
Ju längre utvecklingstiden blir desto större blir
risken för att ändringar i konjunkturen och
företagets ställning skall framkalla tvivelsmål
om att projektet kan genomföras med
erforderlig vinst. Projektets utvecklingstid är därför ett
speciellt kritiskt problem med hänsyn såväl
till möjliga förändringar i konjunktur och
marknadsläge som till den räntebelastning
internräntan åsamkar projektet.
Tidsfaktorn kräver speciell uppmärksamhet
eftersom man inte kan klara av den före
okri-tisika problem på samma sätt som man gör med
tekniska och marknadsmässiga problem av
kritisk karaktär. Behandlingen av tiden som
kritiskt problem behöver här ej behandlas i
detalj, eftersom det numera finns flera
planeringsmetoder för utvecklingsprojekt, som är
baserade på tiden som kritisk faktor, t.ex. det
i USA tillämpade Pert-systemet (Program,
eva-luation and review technique) och
CPM-syste-met (Critical Path Method). Dessa avser att
minimera projekttiden och ibland även
likviditetsbelastningen och innebär planering enligt
den kritiska vägens princip2.
Enligt dessa metoder delar man upp
projektet i ett antal mindre enheter, aktiviteter, som
åskådliggöres med linjer av olika längd
beroende på tidsbehovet. Aktivitetslinjerna kopplas
ihop i ett schema på ett sådant sätt att en
aktivitet som ej kan starta förrän en eller flera
andra aktiviteter slutförts kopplas efter dessa.
Aktiviteter som kan starta oberoende av
varandra parallellkopplas. Man erhåller
härigenom en strukturplan, som är det
karakteristiska för dessa planeringsmetoder.
I denna strukturplan kan man manuellt eller
med datamaskiner beräkna, vilken aktivitets-
1272 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
