Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
TEXTILARBETAREN
len, som följer med cylindern vid dess
hastiga gång, når plankardorna, sker en
utredning och parallellisering av fibrerna.
I plankardorna fastna smuts och korta
fibrer, som bortskaffas kontinuerligt under
det maskinen arbetar därigenom att
kardorna efter hand passera en borstvals och
en kam. Smuts och korta fibrer falla
även ned genom ett under cylindern
befintligt bågformigt galler. De långa
fibrerna föras vidare och överlämnas till en
mindre, långsamt roterande cylinder
(dof-fer; omkretshastighet c:a 28 m. i min.),
även denna försedd med kardläder och
tätt inställd till den stora cylindern.
Cylindrarna röra sig i tangeringsstället åt
samma håll, men ha sina nockspetsar
riktade åt motsatt håll. Härigenom
möjlig-göres bomullsfibrernas överföring till den
mindre cylindern. Från denna avhackas
fibrerna som ett tunnt flor av en hastigt
vibrerande kam. Bomullsskiktet
sammanföres därefter av ett par mangelvalsar till
ett tjockt, löst band eller tåga. Detta
passerar en bandförare och får därefter
ringla ned i en på en roterande skiva
upprätt-stående, smal cylinderkanna, vanligen
tillverkad av unica.
Handvävarens berättelser.
Gamle Erik.
I början av 1800-talet förekommo vissa
ej obetydliga förändringar inom
spinneri-och vävnadsarbetet, inte minst i
Norrköping, där vederbörande i alla tider, som
man säger, ”sökt vara med sin tid”.
Visserligen blevo de maskinella
anordningarna icke införda i samma hastiga takt som
exempelvis i England, men lika fullt
hoverade sig de äldre inom yrket ganska
hörbart. De gamla handgreppen, de
gamla hederliga metoderna, som de fått
i arv av sina fäder, fråntogos dem av
brutala makter. Mot detta höjdes, om
icke en dånande protest, så dock ett dovt
och otåligt mummel. Den nya tiden ville,
ansåg man, med sina maskiner, drivna av
vatten och ånga, taga brödet ifrån dem.
En av de främsta protestanterna bland
vävarna i Norrköping hette Erik
Eriksson, men gick alltmänt under
benämningen ”Gamle Erik”. Han hade ett litet
handväveri vid Bredgatan i närheten av
den tomt, på vilken Arbetareföreningens
fastighet nu är belägen. Han var känd
som en ”olagsam” man emedan han alltid
fann anledning protestera, och — vågade
det. Han fruktade ingenting, inte ens
borgmästaren och rådet. Den ende som
han inte alldeles vågade lämna ur
räkningen var stadens argsinte stadsfiskal, som
var av samma skrot och korn som den
permanente protestanten själv. De
hatade också innerligt varandra, men ingen av
dem ville, för att ej sätta personlig ära
och värdighet på spel, stöta sig med den
andre. Det var en så kallad väpnad fred
rådande mellan dem.
Nu var det emellertid så, att Gamle
Erik skulle anordna ett möte på en
torkvind, belägen en trappa upp över hans
väveri. Där skulle gamlingen, som han
också allmänt kallades, hålla
inledningsanförande angående de nya
uppfinningarnas skadlighet, den arbetsbrist, de
framkallade, den fruktansvärda
demoralisation och förfall, som ofelbart skulle följa
i deras spår, och han lät annonsera mötet
i stadens enda tidning. Han glömde
emellertid att anmäla tillställningen för
stadsfiskalen, eller han kanske medvetet
uraktlät detta. Stadsfiskalen såg
förhållandet endast ur den senare synpunkten
och därför beslöt han närvara och höra
vad som skulle avhandlas. Han förstod
mycket väl, att några anslag mot staden
eller ”konventiklarna” icke skulle
förekomma, men som Gamle Erik var en
protestant, var det naturligtvis bäst att passa
på.
När stadsfiskalen kom uppklivande på
vinden i sällskap med sin allmänt fruktade
gårdvar, ”Tello”, blev det visserligen tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
