Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN 95
den erhöll garnet här med tillhjälp av en
vinge, som satt fast på spindelaxeln. På
denna fanns dessutom en rulle eller
bobin, vilken kunde givas en större eller
mindre hastighet än vingen, varigenom
garnet kunde lindas upp samtidigt som
spinningen pågick. Ena vingarmen var
försedd med krokar. Genom att emellanåt
flytta över tråden från krok till krok,
fick man det färdiga garnet jämnt
fördelat över rullen.
Vingspinningsprinci-pen förekommer fortfarande vid
förspin-ningen inom bomullsindustrin samt vid
såväl förspinning som finspinning av lin,
jute och hampa.
En som bland andra sysselsatte sig
med spinningsproblemet var även
Lionar-di da Vinci (död 1519), en av världens
mångsidigaste snillen. I Milano har man
funnit en skiss, av vilken framgår, att
Lionardi da Vinci tänkt sig garnets jämna
fördelning på bobinen vid upprullningen
genom att giva vingen en fram- och
återgående rörelse. Sannolikt har dock da
Vincis uppfinning aldrig omsatts i
praktiken.
Först i slutet av 1700-talet gjordes i
England de uppfinningar, som sedan
visade sig vara av revolutionerande betydelse
för spinningstekniken. Äran av dessa
uppfinningar tillkommer särskilt tre män,
James Hargreave, Rickard Arkwright och
Samuel Crompton.
Hargreaves uppfinning var av år 1763.
Han konstruerade sin spinnmaskin först
endast med ett fåtal spindlar, men antalet
ökades sedermera ända upp till 100.
Efter sin dotter gav han den namnet
”spin-ning Jenny”. Arbetssättet var i stort sett
följande: Från slubbgarnsbobinerna
leddes förgarnet över en ledvals samt vidare
över en vagn till de å maskinens
framsida snett lagrade spillren. Vagnen, som
hade till uppgift att föra fram det
fär-digsnodda garnet till spillren, var
försedd med en skåra eller ränna, i
vilken en ribba inpassades. Härigenom
höl-los trådarna fast vid vagnen. Vid
spinningen sköts vagnen tillbaka mot
för-garnsbobinerna, förgarnet fasttrycktes i
den ovan nämnda skåran, och spillren
sattes i rotation. Då snodden var tillräcklig
drogs spillren åt motsatt håll några varv,
varvid trådspiralerna kring
spindelspetsarna avlindades. Vagnen fördes därefter
fram mot spillren, och medelst en
trådfö-rarslå reglerades garnets upplindning på
spillren.
Richard Arkwright konstruerade år
1767 en spinnmaskin där spinningen
försiggick kontinuerligt. Han kombinerade
vingspindeln med ett sträckverk, som
förut uppfunnits av en man vid namn
Lewis Paul. Sträckverket bestod av tre
par med olika hastighet gående
vals-par. Arkwright drev sin spinnmaskin
med vattenkraft och garnet, som spanns
å denna maskin, fick beteckningen
water-twist.
År 1774 låg Samuel Cromptons
uppfinning färdig. Han kallade sin spinnmaskin
Mulejenny. Mule är det engelska ordet
för mulåsna eller bastard. Hans
spinnmaskin var nämligen en ”bastard” mellan
Hargreaves och Arkwrights spinnmaskin
så tillvida, att han använde sig av
Hargreaves vagn och den Arkwrightska
maskinens sträckverk. Sträckverket var
beläget vid stolens fasta stomme, men
spindlarna placerade han på den rörliga
vagnen. Då vagnen rörde sig ut från
sträckverket, gavs snodden åt garnet.
Upplind-ningen tillgick på så sätt, att vagnen rörde
sig in mot sträckverket. Samtidigt
reglerades garnläggningen på spillren med ett
par längs maskinen gående slåar.
Cromptons uppfinning utvecklades och
förbättrades i hög grad av James Smith, som år
1834 konstruerade en spinnmaskin,
själv-spinnaren, vilken automatiskt utförde alla
huvudsakliga arbeten.
Inom bomullsindustrin användas två
typer selfactorer. Den ena av dessa är
densamma, som användes inom
ylleindustrin för spinning av streich- eller
kard-ullsgarn. Man använder inom
bomullsindustrin denna maskintyp för
framställning av s. k. vigognegarn. Ursprungligen
bestod vigognegarnet av en blandning av
bomull och vanligen gråmelerad ull avsett
att utgöra en imitation av äkta
vicunia-garn. Numera göres i allmänhet
vigognegarnet av upprivet bomullstrassel. Några
animaliska fibrer förekomma således ej i
vigognegarnet.
Den egentliga bomullsselfactorn (self-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
