- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XXVI. 1929 /
109

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEXT IL ARBETAREN

97

Handvävarens berättelser.

XIII.

Liket.

Det var högst sällan Mårten Glans var
benägen berätta någon historia som han
själv upplevat. Vi visste emellertid att
hans växlingsrika levnad, särskilt under
vandringsåren som ung vävaregesäll,
lämnat efter sig många minnen och
hågkomster av icke alldagligt slag. Men det
gällde att kunna förmå honom berätta något
om sig själv. Efterföljande berättelse
förtäljde han, egendomligt nog, utan någon
påtryckning från oss. Vävstolarna och
spolrockarna stodo stilla, det var nämligen
middagsrast. Samtliga i vävareverkstaden,
som väveriet i allmänhet kallades, sutto
på olika föremål och åto medförd
middagsmat, som, ehuru enkel, dock tycktes smaka
alla väl. Plötsligt slutade Mårten äta, såg
eftertänksamt bort mot ett av fönstren
och liksom lyssnade. Omedvetet lyssnade
även vi. Kyrkklockorna ringde! Någon
sänktes ned i mullen. Vi blevo glada
varje gång Mårtens sinnesstämning avvek
till ett märkbart allvar, ty många av hans
berättelser fingo vi lyssna till just efter
en stunds allvarlig tystnad. Innan
kyrkklockorna tystnat voro vi andra i färd
med att fullfölja måltiden, men Mårten
förblev orörlig så länge klockringningen
pågick. Så skulle vi som vanligt ha vår
middagsvila på golvet med något föremål
under huvudet, men härav blev intet, ty
Mårten började berätta:

Pojkar — vi fingo alltid heta så,
oaktat flera av oss voro stora karlar — ha
ni någonsin sett ”lik titta” eller ”lik
springa”? Nej, naturligtvis inte! ”Lik
springa” kan för övrigt endast en sjöman
få se när det stormar. Jag, ser ni, har en
gång sett ett ”lik titta”, och det glömmer
jag inte så lätt. Kyrkklockorna, som nyss
ringde, gav mig anledning att ur minnets
skrymslen söka fram en händelse, som
ristat sig djupt och skarpt in i mitt minne.

Min andra anställning som
klädesvävare efter gesällprovet i Norrköping
erhöll jag i Skåne hos en änka efter en

färgare. Änkan skötte fabriken, som
bestod av två kardmaskiner, en spinnstol,
två vävstolar och ett par färgpannor, som
en hel karl. Fabriken var belägen vid ett
vattenfall i en tämligen stor bäck eller å.
Ett vattenhjul drev en skvaltkvarn och
en hammarstamp för vadmal. Kard-,
spinn- och vävstolarna drevos med
handkraft. Ehuru änkan var ett tiotal år
äldre än jag, var jag dock betänkt på att
bilda hjonelag med henne, men något
frieri blev ej av på grund av eldsvåda.
Fabriken brann nämligen ned till
grunden. Olyckan inträffade därigenom, att
ej tillräcklig varsamhet hade iakttagits
vid svedning av vadmal. Svedningen
avsåg att giva tyget utseende av kläde och
tillgick så, att ”luggen” på tyget
borstades upp med en hård rotborste och
sveddes därefter med brinnande halmviskor.
Det var nu intet annat att göra än att ta
ränseln på ryggen, enpåken i hand för att
vandra ut och söka nytt arbete.

Ni ha ej vandrat, ni pojkar, men det
skulle göra er gott. Man lär sig mycket
genom resor, man får läsa livets egen bok,
se människorna på gott och ont. Jag har
alltid varit en kär vän till djuren —
Mårten strök verkstadskatten, som just
nu kom kurrande fram till honom, över
ryggen — och detta har jag haft gott av
under mina många och långa vandringar
ute i världen. Ser ni pojkar, i
bondgårdarna finnas alltid mer eller mindre arga
hundar, och dessa tycka inte om
främlingar, allra minst vandrande gesäller, vare
dessa än så hederliga. Hunden, pojkar,
är som människan, han söker angripa sin
fiende inte framifrån utan bakifrån. Se
på alla hans krumsprång, vilka tydligt
bekräfta detta. Efter sex dagars
vandring från den fabrik, som av branden
lades i aska, kom jag i sällskap med en
vandrande hattmakaregesäll, som hade
huvudstaden till mål för sin fotresa. Det
blev afton och nattlogi måste sökas,
var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:55:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1929/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free