Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det öfriga förstås inunder
Och anas lätt af toffelns kunder.
Nu Sammetstoffeln återstår,
Men öppet jag bekänna får,
Att obeskrifbar som osviklig
Den är och likväl oundviklig.
Af Rosor är dess broderi
Och af Förgät-mig-ej så nätta,
Och väfd den är af nycker lätta,
Af kärlek och koketteri,
Af svek och kyssar, tår och löje,
Af suckar, lek och barnsligt nöje.
När verldsbeherrskar’n trampat ut
Sin ynglingssko, den trånga, redan,
Och gamla ungkarls-stöfveln sedan,
Som blef hans fot så tung till slut,
I Hymens sammetstoffel finner
Hans liktorn sig så hjertans godt,
Att ej han oråd ana hinner
Förr’n re’n sitt värfningsbref han fått.
Trätoffelns undersåte bäfvar
Och lyder — men af fruktan full;
Och, för den kära fridens skull,
Skinntoffelns träl tålmodigt sträfvar,
Då Sammetstoffelns slaf han ler
Och sig på nåd och onåd ger,
Ty hvem kan sådan hustru ega
Och hjerta ha ett »nej», att säga!
Ju barnsligare hon sig gör,
Ju tryggare han tror sig vara,
Dess mer Damocles-trå’n blir skör —
Ett lätt afslitet hårstrå bara —
Som öfver mannen, stolt, men kär,
Den lilla toffeln lätt uppbär.
Af en förfluten tids artister
Man Herkules afmålad ser
Vid sländan, men bakom, helt bister,
En korpulent Omphale ler.
Hvad misstag! Jag vill likväl svära,
Hon var en liten ros i knopp,
Om sexton, sjutton år, nätt opp;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
