Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amaury (småleende).
Svärmare!
Marcel.
När dagens gyllne ljus
Sjönk och släcktes uti dunkel bölja,
Och på fästet natten tände opp,
Stjerneblossen, hviskande om hopp,
Steg jag i en bräcklig båt att följa
Fiskaren till hafs, och mången natt,
Då den gamle vid sitt roder satt
I hans julle låg jag att betrakta
Hafvet, himlen — o, hur då jag njöt,
Tills en ljuflig slummer ögat slöt
Vid den vaggsång vågen sjöng så sakta. —
Men ni sjelf?
Amaury.
Mins du ditt afskedsord?
Det min frälsning blef; uti mitt öra
Ljöd det länge; jag mig tyckte höra
Himlens varning till en syndig jord.
Sjelf förvånad, att jag rörd mig kände,
Trodde jag att Gud en engel sände
För att lena upp mitt frusna bröst
Och mig leda till en högre tröst.
Armodet och nöden jag uppsökte,
Vid hvart steg, jag tog, sig blott förökte
Mitt förakt för eget jag, den harm,
Som nu lågade uti min barm.
»Usling,» sade jag, »hur kan du våga
»Tänka på dig sjelf och på din plåga
»Vid det skådespel dig möter här?
»Nu först vet du hvad elände är!
»Fege, må på dina knän du falla,
»Om förbarmande din Gud åkalla!
»Hvad du brutit, sök försona se’n,
»Vägen — vet — går genom kärleken.»
Och först nu jag verkligt känna lärde
Guldets, rikedomens sanna värde,
Då jag kunde lindra andras nöd,
Med en del utaf mitt öfverflöd.
Sorgens barn jag sökte att hugsvala
Och de tröstens ord jag lärde tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
