Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
en min af glädtighet och belåtenhet, då hon kände sig ledsen
eller missnöjd, att visa sig intresserad, då hon var liknöjd,
vänlig då hon var vresig, att gilla och berömma, då hon
velat klandra, allt detta var i So])lties tanke detsamma som att
ljuga (hon sparade ej på ord), och att ljuga, vare sig med
ord, med nppsyn eller handling, det var en synd hvartill
Sophie Adlersparre aldrig kunde förnedra sig. Hon ville det
rätta framfor allt, men enligt sin exclusiva uppfattning deraf,
och — "En Adlersparre gör hvad han vill". Sannolikt
skärptes dessa åsigter alltför mycket af det kanske för långt
drifna, ehuru välmenta, bemödandet att göra henne till hvad
hon aldrig kunde bli — en vanlig ung flicka.
Detta bemödande tjenade för öfrigt blott att göra Sophie
så mycket mera fremmande för sina jemnåriga och att skärpa
hennes motvilja för de små intressen, de i hennes ögon
värdelösa sysselsättningar, som upptogo dem.
Hon hatade dessa lumpna småsaker, hvilka af
hvardaglig-heten upphöjas till det öfver allt annat vigtiga och
nödvändiga, och kring hvilka samtalen, då för tiden såväl som nu,
nästan uteslutande röra sig, då unga och gamla komma
tillsammans for att "roa sig". Den qvickhet och fyndighet, som
ger sin pikanta udd åt detta småprat och lyfter det uppöfver
all-dagligheten , voro sällsporda inom familjens umgängeskrets, och
när Sophie någon gång under besök hos anhöriga på fastlandet
befann sig i större sällskap, satt hon vanligen tyst och lyssnade
med trumpen min till ungdomens tanklösa prat eller de äldres
för henne lika tråkiga och innehållslösa samtal. Sjelfmant talade
hon då föga, om ej för att med någon skoningslös
anmärkning gifva luft åt sin sanningskärlek. Det var henne ej
möjligt att utan protest fördraga den ringaste nödfallslögn, och
blott med möda kunde hon på sina läppar återhålla ett uttryck
af förakt för den, som gjort sig skyldig till en sådan.
Fremlingar kunde sällan afvinna henne mer än ett med butter min
uttaladt ja eller nej, hvarefter hon vände sin uppmärksamhet
till allt annat än det omgifvande sällskapet, fördjupande sig
i en bok, betraktande några blommor eller vanligast lekande
med sin "Bijon", en liten hund, som hon höll mycket af.
Detta gaf anledning till påståendet, att den besynnerliga, unga
flickan mera älskade djur än menniskor, en anklagelse, för hvil
ken läsaren dock säkert skall fritaga henne, efter att hafva
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
