Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
Öfver salen, uppför trappan, in i Mr Stoughtoru ruin ilade
do hastigt som tanken; der satt den gamle mannen halfklädd,
omfattande den kassakista, som innehöll hans pengar och
handlingar, under det han fåfängt fumlade i fickan för att finna
nyckeln.
"Den är för tung att bära med sig och han lemnar den ej",
sade Anna.
"Han måste komma", ropade Georg. "Här är ej något
ögonblick att förlora."
Men nu var det ej lönt att tala förstånd med Mr Stoughton,
ty hans själ var förlamad af fruktan, och inga böner kunde
förmå honom att röra sig från stället; han såg sig omkring med
frånvarande blickar och omslöt fastare sin skatt. Rökeu blef
ined hvarje ögonblick tjockare och snart var all utsigt till
räddning förbi.
"Det tjenar ingenting till att be honom", utbrast Anna.
"Lemna oss! Rädda dig sjelf, medan än är tid."
Georg betraktade henne ett ögonblick. Skulle han fatta henne
i sina armar, bära henne utför trappan ocli lemna den envise
gubben åt sitt öde? Nej, en bättre, en menskligare tanke
genomfor hans hjerna — han öppnade fönstret, grep tag i kassakistan,
ryckte den från Mr Stoughton och lyckades att med ansträngande
af alla sina krafter kasta ut den genom fönstret. De kunde höra
dess fall på gräsmattan nedanför och Anna rusade nu upp,
ropande :
"Så, pappa, låt oss nu skynda ned, så att ingen tar bort
den."
Ett ögonblick derefter stodo de alla ute i det fria och Georg
brydde sig nu föga 0111 de flammor, som förtärde Benton. Anna
hade ju tillhviskat honom ord, värda hundrade gånger mer än
alltsammans. Man kunde dock ej neka till att det var en
sorglig förödelse; köpingens klumpiga släckningsapparat anlände just
i tid för att bli vittne till huru de sista skorstenarne störtade in
och följande dag återstodo blott några svartnade murar af det
vackra, trefliga boningshuset.
Mr Stoughtons sinne äterhenitade sig aldrig från denna stöt
och så godt var det, ty annars skulle han bittert ha lidit af
förödmjukelsen att blifva inqvarterad i köpingens bod. Som det nu
var, tycktes han ej bry sig derom, men jemrade sig blott som
ett barn, upprepande: "jag är ruinerad! jag är ruinerad!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
