Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
henne att koka i kakelugnen. Något helt mål såg jag henne
aldrig intaga, och någon dukning minnes jag aldrig annat än under
helgerna. Varmare hemlif kan jag dock svårligen tänka mig än
det som lefdes af oss tre i det der enda rummet, som var så
litet, att när de tre bäddarne bäddades der, det knappt fanns
något utrymme öfrigt. Och likväl tycker jag nu efteråt, att det
knappast var något hemlif; ty rummet var såsom ett kontor, der
inrättningens alla, i bokstaflig mening taladt, löpande ärenden
skulle afgöras; mor hade sällan eller aldrig tid att sköta om
hvarken sig sjelf eller oss, hennes egna barn, och vi voro sällan
eller aldrig inne annat än vid måltiderna och under läsningen, om
icke under vinterqvällarna efter slutad kälkbacksåkning. Vi lefde
och hade vår varelse i skolan.
Det skall möjligen förefalla mången såsom skulle flera af
dessa drag icke egentligen höra till mors historia. Men jag
misstager mig väl ej, om jag tror att barnets historia äfven är
modrens, åtminstone när, såsom här var förhållandet, modren
lefver endast i och för sina barn, följande dem ständigt med
hjertat och tankarna äfven då hon nödgas vara skiljd från dem.
Eller har väl någon moderlig mor någon annan historia än den
hennes hjerta väft i och med barnens? Svårligen kan en mor
ega mindre tid för egna barns räkning än vår, stundligen jägtad
som hon var af omsorgen om de trettio till fyratio andra
barnen. Och dock är jag viss, att hennes egentliga öden under alla
dessa år mera voro våra öden än hennes egna.
Imellertid växte vi upp under hennes ögon. Hela vårt lif,
i stort som smått, höll jag på att säga, men något stort fanns
icke deri, berodde af henne. Allt som gjordes, gjordes af henne.
Sjelf bäddade hon våra sängar, sjelf höll hon oss rena och snygga,
så godt sig göra lät. Hade hon kunnat sjelf vara skola åt oss,
sà hade nog hon varit det också. Det är qvinnan, som
upprätthåller familjen, heter det. Ingen har kunnat erfara detta
djupare än vi. Med 125 R:dr om året uppfostrar man icke lätt två
barn, isynnerhet icke, när de börja växa ur barnskorna. Men
för mor gick det för sig, och vare det sagdt utan förmätenhet å
vår sida, hon uppfostrade sig sjelf derjemte, så framt det är sannt,
att modrens uppfostran sker i och ined barnens.
I viss mening kunde denna uppfostran sägas hafva varit
sträng. Arbete och knappa vilkor äro ju stränga
uppfostrings-makter. Icke desto mindre hörde jag så ofta som barn sägas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
