Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Här var slägtkrönikan från äldre till nyare tid en källa
till många intresserika samtal, hvilka ofta slutade med
anförande af något gammalt bref eller dokument, uppläsning af något
otryckt manuskript, eller med förevisning af några gamla
porträtter och andra slägtminnen. På detta sätt gjorde vi
bekantskap med en oldtmor i slägten, Sara Maria Stedt, eller den s. k.
»frun med björnen». Det var enligt porträttet en ståtlig gumma
med bestämda anletsdrag och en något barsk uppsyn, om
hvilken sägnen förmäler att hon vid 90 år haft ett äfventyr med
en björn, hvilket dock genom hennes mod och själsnärvaro fick
en lycklig utgång*). För öfrigt har Sara Maria Stedt sin
märkvärdighet såsom den, hvilken låtit uppföra den andra våningen
på manbyggnaden och på ett synnerligt vackert och beqvämt
sätt inreda densamma.
Mestadels rörde sig samtalen kring gamla excellensen, hans
varma hjertelag i förhållande till sina närmaste, hans godhet
mot underlydande, hans hängifvenhet för personer och idéer,
som han en gång med själ ocli hjerta omfattat; men ock hans
jernhårda oböjlighet, så snart det rörde hvad han ansåg rätt
och sannt. Han agade aldrig sina barn och tillät icke deras
lärare att göra det; en följd kanske af den stränga
behandling, han sjelf lärer hafva rönt af sin far, som till och
med dref honom att som litet barn försöka att rymma från
hemmet. Af sönerna fordrade han en vänlig
uppmärksamhet äfven för deras yngre syster, ofta sägande: »hör på hvad
lillan säger, hon har rätt». Hans inneboende godhet röjde sig
äfven i hans kärlek till djur. Ett par hundar, »hans fyrbenta
vänner» som han kallade dem, voro hans ständiga följeslagare;
sparfvarne utanför fönstren matade ban sjelf dagligen och då de
kifvades om kornen, liknade han dem vid menniskorna. Musik
älskade han varmt, och ingenting hade en sådan makt att lugna honom när
han var vredgad eller nedstämd som tonerna af våra gamla folkvisor.
*) Björnen, lefvande fångad och bunden ined jernlcedja, hade länge tjent sora ett
slags gärdvar. En dag slet han sig dock lös, kom luffaude upp till stora
byggningen, inträdde i förstugan der den nittioåriga frun befann sig, ställde sig
bakom hennes stol och lade ramarne på ryggstödet. Intet rop, ingen rörelse
undföll deu gamla, ehnru hon kände rofdjurets flåsande andedrägt kring sitt
hufvud. Dä utträdde hushållerskan med en varm brödbulle, för att visa hur
baket lyckats, men stannade häpen vid björnens anblick. På eu vink af
husmodren rullade hon dock bullen utåt gården, lockad häraf följde björnen,
och frun var räddad. Nalle iick dock följande dag pligta med lifvet för sin
frihetskärlek. — En annan gång hade hon en påhälsning af en uggla, som,
lockad af ljuset på hennes arbetsbord, stötte sönder fönstret och skrikande
slog ned på hennes hufvud. Den gamla dog några dagar derefter, och det blef
sedan lag i huset, att aldrig lemna fönstren obetäckta i rum der ljus tändts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
