- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Fjortonde årgången. 1872 /
312

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

312

så är det då hon ränner omkring i gårdarne, och det säger jag
för min del, att det är en stor synd att spärra in sådana
stackars kräk på ett ’spetal. — Ge dem sin frihet, det är min tro;
låt dem vanka omkring i solsken och regn öfver berg och backar
bäst de vilja. Ilade de spärrat in Lotta så är det visst att
hon innan manadens slut tagit ihjel sig sjelf eller någon ann’.

"Hvad som bragt henne från vettet? Hm, barn! Lat
fingrarna gå, och jag skall berätta hela historien. Men kast’ hit
saxen först så jag får klippa till ärmarne, och fästa ihop dem,
tills hon slutat kjolen. — Seså! Jo, ser hon, Almens ville alltid
vara för mer än vi andra der borta i köpingen. De fingo sina
moder direkte från Stockholm der de hade en moster, som var
klädsömmerska och skickade dem alla sina mönster. En dag
sa’ jag åt henne — vi voro alla unga på den tiden — Lotten
sa’ jag, om du vill ge mig dina mönster det första du får dem,
ska jag sy dina kläder åt dig för näst intill intet. Men hon
svarade nej! Hon ville inte att hela köpingen skulle gå klädd som
hon, hellre behöll hon sina mönster och sydde sina kläder sjelf.
Och efter den betan besvärade jag henne inte vidare. —
Besynnerligt huru folk kan förändra sig! Ingen som ser henne nu
kan drömma om att hon varit vacker. Hennes syster, Mara,
var dock ännu vackrare. En dag for hou och helsade på mostern
i Stockholm, och när hon kom hem igen — du milde, hur fin hou
var! Klädningarne sågo ut som hade fingrar och nål aldrig
kommit vid dem. De sutto som hade de vuxit kring lifvet på henne
och föllo sedan i rika veck ned omkring henne så ståtligt och
ändå just som vårdslöst! En tyckte de tunna sommartygen bara
flöto omkring henne, och hade hon dertill knutit det blå bandet
kring håret och låtit lockaine falla fritt kring axlarna så var
hon som en tafla så grann att se på. Mara gjorde sjelf inte
något väsen af sig, men alla — alla tyckte om henne.

"Ett tag var jag rädd hon tänkte ta’ upp mitt yrke, och då
hade hon snart ätit ut mig; men hon tänkte icke på tocket.

» Dertill voro tillbedjarne för inånga. Och hennes namn var ändå
Mara och det betyder bitter. Mitt betyder så mycket som "du gör
mig glad," och mången gång har jag undrat på hvem jag gladt
här i verlden. Men att det aldrig fallit någon in att söka sin
glädje hos mig, det vet jag då för visst. Tör hända har
bristande kärlek och vänskap tvärtom gjort mig till deu bittra; och
ändå har jag inte alltid sett så här ful och skrumpen ut soin
nu. Men, lik godt! Vår Herre behöfver väl klippor så väl som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:00:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1872/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free