Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Men här förtogs ljudet af hans röst genom ett oupphörligt
skrik af "Miggles", "Miggles", slutande med ett gapskratt.
Nu tvekade icke .Tuba Bill längre. Med en stor tung sten,
tagen från vägen, slog han in porten och inträdde, jemte
postil-jonen, inom inhägnaden. Vi följde dem. Ingen lefvande själ
syntes till. Det enda vi kunde urskilja i det mörker som omgaf
oss, var att vi befunno oss i en trädgård — ty rosenbuskarne stänkte
ett ångande skum öfver oss från sina drypande blad — och
framför en lång oregelbunden träbyggning.
"Känner ni den der Miggles", sporde lagmannen Juba Bill.
"Nej, och inte vill jag känna’n heller", sade Bill kort, som
tycktes anse i sin person hela kolonist-diligens-kompaniet
föro-lämpadt af Miggles’ egensinniga beteende.
"Men, min bästa herre", började lagmannen i ogillande ton,
med tanken på den tillbommade porten.
"Hör på, herre’, sade Juba Bill med fin ironi, "det vore
kanske bäst om ni gick och satt er i vagnen igen, till dess ni
blir presenterad. Jag tänker gå in", och utan vidare ordande
stötte han upp dörren.
Ett långt rum, blott upplyst af den glödande askan på en
stor spiselhäll i dess bortre ända, på väggarne besynnerliga tapeter,
hvars groteska mönster kom väl fram genom det fladdrande
eldskenet, en mensklig varelse sittande i en stor länstol vid eldstaden:
detta var hvad vi såuo, då vi, följande kusken och postiljonen,
trängde oss in i rummet.
"Hallå der! är ni Miggles?" sade Juba Bill till den ensamme
invånaren.
Gestalten hvarken svarade eller rörde sig. Full af vrede gick
Juba Bill fram till honom och vände glaset i sin vagnslykta mot
hans ansigte. Det var ett mansansigte, i förtid gammalt och
skrynkligt, med mycket stora ögon, i hvilka låg detta uttryck af
fullkomligt oreflekteradt allvar, som jag stundom bemärkt hos
ugglor. De stora ögonen vandrade fràu Bills ansigte till
vagnslyktan, och fästade slutligen blicken vid detta lysande föremål,
utan vidare tecken till medvetande af vår närvaro.
Med ansträngning lyckades det Bill att lägga band pa sig.
"Miggles! År ni döf? Ni är väl inte stum heller, vet jag?"
Och Juba Bill grep den känslolösa varelsen i skuldran och skakade
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
