- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondeandra årgången. 1880 /
43

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

43

»Vi ska inte lasta honom, vi ska ha hopp än ett är, Kari.
Jag tycker jag inte kan dö, förr än jag sett gossen än en gång
öfver tröskeln här.»

»Det är lätt för er att säga så, ni kan inte känna, som jag
känner», sade Kari, men hon blef lugnare. Hon återtog sitt tysta
arbete, och hon gick icke mer på dagsverke hos kyrkovärdens,
hon hade så mycket hemmavid.

Så blef det då ändtligen slut på det femte året, och det
var en qväll en af de sista dagarne i September, som Kari
stod vid spiseln och rörde ined kräklan i grötpannan. Elden
flammade muntert på härden och belyste hennes vackra
ansigte. Hon var vacker, ehuru de sista åren hade gifvit henne
ett strängt och trotsigt uttryck, och ett hårdt drag hade lägrat
sig för beständigt kring hennes mun. Hon behöfde inte ynkas
af någon, som om hon varit en öfvergifven stackare; hon kunde
bära sitt öde, och hon hade många gånger kunnat ändra det,
om hon hade velat.

»Kanske ni börjar bli nöjd på te å vänta nu, ni som
alltid talat så vackert om troheten», sade lion och vände sig halft
mot sängen.

»Jag får väl lof att tiga hädanefter, det är väl ingen hjelp
med det», sade gumman med en suck, »men det säger jag, om
det också vore mitt sista ord, att på troheten har det inte
varit fel, dertill känner jag Jan Petter för väl.»

Kari ryckte till. Det var länge sedan hon hört det
namnet nu.

»Och att tänka», sade hon, »att en kunnat få åka efter
spann till kyrkan oin en hade velat, och att en kunnat vara
matmor för pigor och drängar i stället för att gå som nu och
slafva.»

»Den vägen står dig väl öppen än, om du kan finna din
lycka på den. Jag skall icke längre hålla igen dörren nu. Jag
har bjudit till i det yttersta»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:01:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1880/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free