Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
»Nå, hur gick det se’n då?» sade Kari, som icke släppte
hans hand.
»Jo, se’n gick det som så, att jag blef ändteligen frisk,
men klen var jag och har aldrig varit rigtigt bra i hufvudet
allt sedan. Men medan jag gick der och hängde, så tog jag
mig för att kreta till några läster, och så fick jag mig litet
redskap tocke som det var, och så började jag på att sy skor
igen. Men öfversten kallades jag alltjemt. Så gick då år
efter år, och jag lappade och lagade, för det var tusentals med
arbetare i bergverken der borta, men på sistone stod jag inte
ut längre, utan jag började grubbla på att rymma.»
»Det gjorde du rätt uti», sa farmora, »för det var bara
orättfärdighet, att du nånsin kom dit.»
»Men, sir ni, det var ingen lätt sak det. Tusende ha
försökt och kanske endast en af dem har lyckats. Men jag hade
ju ingenting att förlora; jag beslöt att våga. Jag längtade
föl-resten ifrån hela lifvet, så att om de skjutit mig, så hade det
icke mycket skadat.»
»Nu talar du syndiga ord, gosse», sa farmora.
»Nå, jag gick till korpralen och sa honom, att jag visste
om hans framfärd med mig, och att jag inte tänkte tiga med
det längre. Men heldre ville jag rymma, för jag ville för
min del inte skada något lefvande kräk. »Nå rym då», sade
han, »men låt bara inte mig veta af det.» Men så kom det
värsta, för det högre befälet fick nys om det, och det gick
inte an att låta någon undkomma för exemplets skull. Jag
jagades jaf hundar och menniskor, jag frös ända in till hjertat
— jag pinades af svält. Många nätter låg jag nerbäddad
under snön. Långa, långa hedar af bara is och snö hade jag att
gå; stora kusliga skogar med vilda djur uti måste jag vandra
igenom alldeles ensam, ocli i början var skallet beständigt i
hack och häl efter mig. »Hu ja», fortsatte han, i det han
kastade en rädd blick bakom sig, »jag kan aldrig tala om hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
