Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Larsson, Yngve: Världskrigets upphovsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bajonetten i våra ovilliga händer” —
endast med den skillnaden, att
händerna icke tyckas ha varit så ovilliga.
Englands och Frankrikes söner offra
sig för Rysslands Balkansupremati,
oeh det har blivit en tragisk
nödvändighet för Tyskland att krossa
Ryssland på. Nordfrankrikes slätter. Från
det ädla blod, som nu dränker
Västeuropas mull, stiger en fruktansvärd
anklagelse mot denna tomma och
fantastiska revanschpolitik, som i 25 år
bundit Frankrike allt fastare vid
tsarismen — denna politik, 0111 vilken
Sembat med all rätt sade, att
den saknade utrikespolitiskt
berättigande och endast hade blivit
ett verktyg i inrikespolitikens
manövrer.
Att denna politiska defensiv
militä-riskt tagit formen av en offensiv,
förändrar naturligtvis icke, som
Vorwärts anmärkt, dess verkliga
innebörd. Ingen må förvåna sig
över, att- Tyskland föredrar att
driva kriget på fiendens hellre än på
egen mark.
Varför kunde icke England stanna
utanför? Dess entente med Frankrike
var dock av annan och friare art än den
fransk-ryska alliansen. Grey betonade
under krisen ofta både för Frankrike
och Ryssland, att England bibehöll sin
handlingsfrihet, och att han icke
kunde lova mer än diplomatisk aktion. Å
andra sidan gjorde han också klart för
Tyskland, att det icke finge räkna på
Englands neutralitet. Formellt var
alltså England fritt, men i sak visade
det sig fast bundet vid Frankrike.
Tyskland erbjöd sig att garantera
Frankrikes oeh Belgiens
integritet (akt 85), om
England ville förhålla sig neutralt.
Grey svarade med viss hetta, att
det icke lönade sig att
underhandla om Englands neutralitet, då
han ville förbehålla sig full frihet.
Icke heller ett fortsatt erbjudande att
under samma förutsättning respektera
Belgiens neutralitet och att
ieke kränka de f r a n ska kol
0-n ier nas integritet (akt 123)
vann något beaktande. Genom de
fransk-engelska flottdispositionerna
var England vidare skyldigt att
försvara den franska nordkusten,
vilken Tyskland, för att bibehålla
Englands neutralitet, måste underlåta
att anfalla. Så angeläget var alltså
Tyskland att inskränka kriget på
västfronten, att det ville förbinda sig att
strida så att säga med ena armen
bak-bunden, om England därmed kunde
hållas utanför.
Och med vilken glädje Tyskland helt
och hållet skulle ha avstått från kriget
med västmakterna, det visar dess
varma mottagande av Greys sista, tyvärr
förhastade uppslag: Frankrike skulle
förbliva neutralt under Englands
garanti. Varför skulle detta goda
förslag behöva förklaras vara ”ett
missförstånd”? Varför skulle
Mellaneuropas kamp mot tsarismens erövrarten-,
denser förvandlas till ett krig på liv
oeh död för Tyskland och Österrike,
där västmakterna ha intet, Ryssland
allt att vinna? Svaret innehålles i
Greys tomma diplomatfras om
Frankrikes förpliktelser ”för sin heders och
sitt eget intresses skull” (akt 87).
Samma motiv blev i verkligheten
bestämmande för England, som ieke
ansåg sig kunna passivt åse ett
tyskt-franskt krig. Traditionerna från
Edward VII :s tyskfientliga politik voro
starkare än de sista årens tendenser
till en försoning. De löften England
förut givit Frankrike voro, om ej
rättsligt, så dock moraliskt
bindande ; och troligen skulle den
engelska allmänheten ha känt en
engelsk neutralitetsförklaring som en
i hög grad oridderlig handling (akt
105).
Den tyska neutralitetskränkningen
av Belgien var enligt Greys egna ord
ieke en avgörande, fastän en viktig
faktor vid bestämmandet av dess
hållning. För den allmänna opinionen
var den säkert av stor betydelse, men
England är sannerligen icke det land,
som för krig endast av
indignation. Jag erinrar mig ett samtal
jag i våras hade i England med
en äldre herre, som ägnat en
mansålder åt offentliga värv: ”Hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
