Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1915 - Carleson, C. N.: Världskriget och världsfreden. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett påfallande drag, som väl ändock
har något samband med karaktären
hos stora lager av nationen, är den
utpräglade, abnorma krigsstämningen hos
de bildade klasserna tiden närmast
före katastrofen. De hade fullständigt
bländats av tron på en allmänt utbredd
avund i världen mot Tyskland, den
renå, fläckfria nationen. Steffen tycks
vara -— så svensk han än är till sin
börd och så mycket han än förr haft
blick för förtjänster hos den engelska
nationen — rent av numera en
exponent för detta chauvinistiska
”Profes-sorentum”; därvid förledes han till
uppenbart orimliga antaganden, såsom’ då
förf. påvisar det psykologiskt orimliga i
hans supposition att ”de mätta” folken
(England, Frankrike ... Ryssland)
kunde vara aggressiva mot ”den hungrige
uppkomlingen” (Tyskland). Av
sjuklighet i ”folkpsyket” får man även ett
intryck i alltysken Alfred Kerrs ord till
fransmannen Bourdon: ”Ingen tysk
(som talat om tysk fredskärlek) har
sagt er sanningen.” Om vidare en
Houston Chamberlain — raspsykolog —
förnekar, att han på fyrtio år, träffat
en enda tysk, som v e 1 a. t krig, så
beror allt på vad som lägges in i
uttrycket ”vilja krig”. Därunder kan
inbegripas en livlig lust att ”expandera”,
om det än ej direkt pekas på kriget som
medel. I alla händelser blir en dylik
tendens en stämnings-förberedelse hos
nationen för vädjan till vapnen — som
rent av ”prima, ratio”. Det kan ju
visserligen sägas, att företeelser jämförliga
med den särskilt av en Bernhardi
representerade ”krigsfilosofien” möta oss
även i andra länder och att de giva färg
åt en allmän ”nationalistisk” reaktion
hos de borgerliga klasserna mot deras
fäders fredsideal och mot modern
”pacifism”, men man kan icke blunda för, att
denna, reaktion fått en synnerligen
frånstötande och i vissa avseenden artskilld
gestalt i våra dagars Tyskland. Vi
möta där gammal krigspatriotism i
föryngrande förbund med
ekonomisk-materiella motiv, födande av sig slutligen en
förment moralisk nödvändighet att
”rädda folket från förfall”. Det är även
en mångårig Moltke-kult, som där går
igen. Nippold är förvånad över hur
krigsstämningen på några år hade
gripit omkring sig i Tyskland, men förklar
ringen på denna ”förändring hos
folkpsyket i nationella frågor” eller att den
blott berott på alltyskarnes och
Wehr-vereins agitation är dock kanske för
trång.
Emellertid: det är uppenbart att
sinnena grundligt och systematiskt
bearbetats för att i ”rätta” ögonblicket
skänka diplomater och generaler den ”furor
teutonicus”, som tarvades för angrepp.
Ju närmare man kommer kriget, desto
mer positiva och drastiska former tager
denna krigskult. De publikationer och
uttalanden, som nu se dagen, röja t. o.
m. en så stark t r o på kriget som
nationell och social pånyttfödare, att man av
inre skäl kan betrakta som högst
sannolikt att Tysklands ledande män hyst
en ytterst ljum kärlek till freden, och att
man gärna såg ett tillfälle givas att
avprova. den omsorgsfullt konstruerade
krigsmaskinen. Germansk lyrik består
ackompanjemanget. Hos en Otto v.
Gottberg läsa vi om ”kriget, den
heligaste yttringen av mänskligt
handlande.” ”Vi ha fiender nog.” Runtom sig
ser man endast fiender. Men
varför skulle just Tyskland ha fiender?
Har den engelska nationen, trots sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
