Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1922 - Wigforss, Ernst: Ett besök hos Engelska Byggnadsgillen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
ERNST WIGFORSS
ralisk idealism som motor bak det nyktra förståndet, så är Hobson
i stället en expansiv natur, ungdomlig och överflödande trots sina
snart 60 år, huvudet högre än folket mest och övriga proportioner
därefter, knappast särskilt engelsk, men med välvårdat yttre, nästan
elegant, världsman och en världsbefaren man, inte heller han utan
tidigare erfarenhet om det praktiska ekonomiska livet, i ungdomen
knuten vid affärsvärlden och senare odlare av bananer i
Sydamerika, liksom Sparkes uppvuxen bland "vännerna", men tydligen
mera fjärmad från deras anda, estet till temperament liksom
konstnär i sin stil, fantasimänniska, revolutionär och optimist.
För Hobson fanns det inte något tvivel om att gillena oeh
fackföreningarna skulle kunna reda ut alla sina inbördes problemer, men
han förnekade ingalunda att sådana existerade. Redan under våra
långa resonemanger om profit och ackordsarbete och de ekonomiska
motivens roll överhuvud kom det klart till synes, att praktiska
hänsyn till fackföreningarna spelade en roll, när det gällde att avgöra
gillesarbetarnas ekonomiska ställning. Gentemot kritiken av de
gillesocialistiska idéerna såsom ledande till ekonomisk stagnation har ju
Hobson tidigare framhållit, att gillena måste vara intresserade av
tekniska framsteg och produktionens ökning, och han underströk
även nu, att en dylik ökad avkastning av gillenas arbete, som hade
sin grund i deras egna åtgöranden, borde medföra en höjning i
medlemmarnas levnadsstandard, utan att dessa därför kunde
beskyllas för att tillägna sig någon profit på det övriga samhällets
bekostnad. Även för byggnadsgillena borde alltså möjligheten stå
öppen att genom ett mera effektivt arbete skaffa medlemmarna en
bättre ställning. Men här drog Hobson omedelbart fram den risken,
att gillenas arbetare skulle kunna utveckla sig till en privilegierad
grupp inom yrket, och detta skulle sätta solidariteten och
sammanhållningen med fackföreningarna i fara. Det längsta man för
ögonblicket vågade gå i denna riktning var till den fastare anställning
och därmed följande ekonomisk trygghet, som garanterades
gillesmedlemmarna genom de extra 40 punden per hus. Och samma
hänsyn, som gillena i detta fall måste visa för övriga byggnadsarbetare,
borde enligt Hobsons mening upprepas för en hel industri, som
organiserats efter gillesprinciper, i dess förhållande till arbetarna inom
näringslivet i övrigt. Ingen särställning. Jämn frammarsch efter
hela linjen. Det är ju samhällssolidariteten driven till sin spets
på ett sätt, som torde förmå många av konsumenternas förkämpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
