Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1922 - Händelser och spörsmål - Spelet om Genua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
försök att omöjliggöra konferensen. Engelska regeringen dröjde med svaret,
tills för ett par dagar sedan (den 25 febr.) Lloyd George och Poincaré
sammanträffade på några timmar i den franska kuststaden Boulogne. Mötet kan
sägas ha resulterat i en seger för de franska synpunkterna, och den officiella,
mycket kortfattade kommunikén förklarar att fullständigt samförstånd
åvägabragts mellan de bägge allierade. Officiösa rykten bekräfta uppgifterna om
att Poincaré vunnit Lloyd George för de synpunkter som framställts i det
franska memorandum vilket sålunda får anses utgöra en gemensam förklaring
från de två makterna.
Den mest framträdande punkten gäller fredsfördraget, som förklaras på
inga villkor skola få rubbas, däri inbegripet folkförbundets särställning. Att
Lloyd George tämligen öppet syftat mot en revision av Versaillestraktaten och
för den skull ville hålla folkförbundet på avstånd var ej att tvivla på.
Fredsrevisionen var oundviklig om den stora återuppbyggnadsplanen skulle kunna
genomföras. På andra sidan Atlanten där pengarna funnos, älskade man varken
det ena eller andra stycket av det världshistoriska dokumentet. Folkförbundet,
Wilsons hittebarn, hade i varje fall ej kommit till nåder i U. S. A.. Lloyd
George var därför rädd att N. F. skulle skrämma bort guldlandet, vars bistånd
ur alla synpunkter var så värdefullt. Den engelske premiärministern visste att
Frankrike hade ett talrikt följe på den europeiska kontinenten; lilla ententen,
Polen, de baltiska staterna, som skälvde av fruktan för att fredsfördragen,
grundbetingelserna för deras existens skulle vidröras. Endast med amerikansk
hjälp skulle Lloyd George kunna hålla dem stången. Den livliga verksamhet,
som utvecklats av dessa fredens plantor i Centraleuropa och på gränsen till
Ryssland alltsedan inbjudningarna till Genuakonferensen började utsändas, har
bekräftat Lloyd Georges misstankar. En framträdande gestalt under dessa
ivriga förhandlingar har varit den tjeckoslovakiske konseljpresidenten Benesj,
som i icke ringa mån säges ha bidragit till det nu rådande ’ ’samförståndet’’
mellan Frankrike och England.
En ytterligare förklaring till dessa makters hållning har man att söka i
deras motsatsförhållande till Ryssland, vars uppträdande i de europeiska
makternas gemenskap de avvaktade med den största ängslan. Man får ej
glömma att den bolsjevikiska diplomatien samlat alla sina krafter för att slå
ett stort och avgörande slag på Genuakonferensen. Vad skulle bli följden?
De mest fantastiska rykten voro i omlopp, som sovjetpressen i sin slaviska
språksamhet ingalunda tvekade att utnyttja. Att förhandlingar drevos mellan
sovjetombuden och såväl de allierade stormakterna som Tyskland kunde
emellertid ej förnekas. Rysslands uppenbara avsikt synes sålunda varit att före
konferensen komma till samförstånd med någon av de allierade för att ej i
Genua bli ställd inför nödvändigheten att acceptera villkor som dikterades av
dessa gemensamt. Detta var emellertid just vad lilla ententen ville försäkra sig
om. Boulognemötet mellan Lloyd George och Poincaré synes även ha krönt
dessa ansträngningar med framgång så till vida som de allierade förklarat sig
skola uppträda gemensamt på Genuakonferensen.
Man kan förundra sig över att den ursprunglige förslagsställaren kunnat
avtvingas alla dessa medgivanden. Skälen härför äro emellertid ej så långt
avlägsna. Först och främst kunde Lloyd George på intet sätt riskera att
Genuakonferensen gick upp i rök. Hans politiska roll skulle därmed ha varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
