Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1923 - Mogård, Bertil: Samhället och ungdomskriminaliteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
BERTIL MOÖÅRD
friare uttryck, de sexuella drifterna vakna, medan själslivets
kontrollerande makter slappna. Gossens lön räcker ej till att betala den
unge mannens sällskapsplikter och behov av nöjen. De fattiga
föräldrarna behöva dessutom sin del av förtjänsten. För den mycket
äventyrslystne eller för den i psykiskt hänseende efterblivne och
omdömeslöse eller för den mycket hungrige råder ej stor tvekan vid
valet mellan att avstå eller göra en förvärvskupp vid sidan av
samvetet och lagen. Han blir en minderårig lagöverträdare och
kommer till uppfostringsanstalten — ej för att straffas utan för att
"handledas och vårdas".
Detta sker så efter två linjer: genom intellektuell, moralisk och
religiös påverkan och genom invänjande i arbete och inlärande av
något yrke. Vistelsen å anstalten sträcker sig i regel något över två
år, varunder en ordinärt begåvad ungdom kan lära sig ett arbete
att sedan få sin utkomst genom. Ett mycket självuppoffrande
arbete utföres av fostrarpersonalen, och även om resultatet ej alltid
synes uppväga de nedlagda kostnaderna och ansträngningarna, torde
med bestämdhet kunna sägas, att detta sätt för unga lagöverträdares
korrektion är lämpligare och framgångsrikare än
fängelsebehandling.
Vid en undersökning av frekvensen av utskrivna Bonaelevers
återfall i brott framgick, att av de under åren 1907—1921 från
anstalten utskrivna eleverna omkring 28 procent efter utskrivningen
dömts till frihetsstraff. Siffran är onekligen hög men förklaras till
en del därav, att mer än hälften av dessa återfall skedde under de
den allmänna moralen så påfrestande krisåren 1916—1919. De
psykiskt abnorma och därigenom delvis otillräkneliga utgjorde
dessutom en mycket hög procent. Vidare bör påpekas, att
undersökningen i fråga ej sträckte sig över viss tid efter utskrivningen,
exempelvis 5 år, som är vanligt, utan ibland ända till 14 år. Med
avseende å återfallen i brott beträffande minderåriga kvinnliga
lagöverträdare uppgives från uppfostringsanstalten för dessa å
Vie-bäck, att återfallsprocenten därstädes utgjort omkring 25 procent.
Ungefär samma siffror förekomma vid utländska
uppfostringsanstalter såsom i Danmark. Borstalinstitutionen i England hade en
förkrigssiffra av 27 procent.
Emellertid kan man vid betraktande av syftet med
tvångsupp-fostringsförfarandet ej frigöra sig från frågan: Kan ej ytterligare
något göras för att förhindra återfall i brott av utskrivna elever?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
