Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Fried, Leon: Viktor Rydbergs sociala diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 leön fmm
fientliga lederna’’? Vad vore väl Rydbergs lyrik utan det
mänsklighetens lidandeskri, som ljuder emot oss ur Prometheus och
Ahas-verus, eller den heliga harm över socialt förtryck, som lågar ur Den
nya Grottesångens mardröm — en mardröm som var en blodig
verklighet!
I själva verket har Rydberg också haft en helt annan och mer
konkret uppfattning av dikten och dess förhållande till livet, än
den han i ett pessimistiskt ögonblick låtit komma till uttryck i
Spillror. Hans syn på dikten har i själva verket alltid varit
tendensdiktarens. I Fauststudien skriver han: ’’Den sanna diktkonsten
springer för djupt ur tidens liv för att den sanne skalden skulle
vara en lotusätare. Klappar ej sångarens hjärta för mänsklighetens
väl och ve, hägra ej för hans syn de ideala mål, som hans folk i
dunkel trängtan söker, men som dagspolitikern sällan kan eller vill se,
då skall hans namn ej länge öfverlefva de tékretsar, som hyllade
det." När Den siste athenaren angripits för sitt tendentiösa syfte,
försvarar sig Rydberg med ett angrepp på den reaktionära
fosforismen, som höjt stridsropet mot tendensdiktningen. Samma
utfall gör han 18 år senare i minnestalet över Strandberg i Svenska
akademin (1878), som för övrigt kastar ett rikt ljus över Rydbergs
estetik — den ande, hans hyllning gällde, var ju också på intimaste
sätt befryndad med honom själv. Man måste beklaga, att
strandbergstalet ej blev den estetiska programskrift, det att döma av
de omfångsrika manuskripten var avsett att bli^; en
sammanfattning av Rydbergs idéer finna vi i ett brev till hans danske vän
och översättare Otto Borchsenius från tiden för talets utarbetande.
Rydberg berättar där om "de många frågor", som ställde sig i
hans väg, då han skulle utföra minnesteckningen, och fortsätter
sedan: "Till de frågorna hör äfven den, om skalden må befatta
sig med politik. Den saken borde aldrig kunna uppställas i frågande
form; men icke förty har det skett i dessa dagar igen i Danmark och
Norge, närmast med anledning af Björnsons uppträdande, och äfven
i Sverige har detta eko ur den tyska nyromantikens unkna
graf-hvalf varit förnummet, till hån för psykologien, som vet, huru nära
de idéer, för och mot hvilka det kämpats i världshistorien, ligga
den äkte skaldens fantasi och hjärta, till hån för ästetiken, som icke
bannlyser något innehåll, hvilket låter forma sig skönt, och till
hån för verkligheten, som visar oss den politiska poesien flödande
som en bred ström genom världshistorien allt ifrån de hebreiske
siames pansarklädda lyriska utfall mot det politiskt ruttna i Zion
ända ned till Byron, Shelley, Lamartine, Hugo,
Platen-Haller-munde, Aiuersperg, Lenau oöh vår svenske Strandberg."
OcK hur skulle väl den som var tjugu år, när februarirevolutionen
stormade fram över Europa, kunnat ha en annan uppfattning?
^ Nu förvarade i Kungl. Biblioteket och Hedlundska samlingen i Göteborgs
Stadsbibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
