Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Händelser och spörsmål - Depression och sparsamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 Händelser och spörsmål
staterna uppgivit hoppet om ett uppsving utan kostnadsminskning, få väl
fortfarande vägas mot Hoovers försök att hejda deflationen genom en
ny stor kreditorganisation. Och det förefaller som om förf:s optimism
i fråga om »sparsamhetsvägens» effektivitet vore anmärkningsvärt stor,
då han t. o. m. bland de hoppgivande tecknen för det svenska
näringslivets del anför lönesänkningar vid järnbruk och verkstäder. Man har
•svårt för att tro, att detta nedskrivits med stöd av uttalanden från
företagare inom verkstadsindustrin. Men hur de ekonomiskt bestämmande till
sist göra sitt val, är en sak. En a-nrian om dfetta val verkligen leder till
det åsyftade målet. Verkligheten har ännu inte fällt något utslag till
förmån för nedskärningspolitiken, och tillsvidare fortsätter den teoretiska;
diskussionen. Tyvärr har man inte efter läsningen av Det ekonomiska
läget någon klar föreställning om varpå förf. grundar sina förhoppningar
om sparsamhetens livgivande förmåga. Då inledningskapitlet handlar
om kapitalöverflöd och kapitalbrist, väntar man närmast att här finna
bevisen för att världen lider brist på kapital och att sriarsamheten be-»
behövs för att tvinga in produktiva krafter från framställningen av
konsumtionsartiklar till produktion av kapitalvaror. Men någon sådan
bevisföring följer inte, och det av helt naturliga skäl, eftersom
outnyttjad produktionskapacitet är ett av depressionens mest framträdande drag.
Att det däremot saknas lust att göra nyanläggningar och utvidgningar,
alltså företagsamhet, är givet och bekräftas också upprepade gånger av
förf., som just framhäver orsaken till denna brist: man vet inte var det
kan löna sig att placera kapital, därför att man inte kan förutse
utvecklingen av efterfrågan. Men under sådana förhållanden förstår man alis
inte, och förf. gör intet försök att klarlägga, hur en genom sparsamhet,
d. v. s. konsumtionsbegränsning, minskad efterfrågan på varor skall
kunna råda bot på det onda. Om faktiskt tillgänglig köpkraft, som
har sitt upphov i redan frambragta varor eller i varor under
tillverkning, inte användes för att köpa konsumtionsartiklar och prisfallet
därigenom hålles vid makt, hur skall då denna avhållsamhet kunna
framkalla ökad lust att utvidga produktionsapparaten?
Det tycks nästan, som om det föresvävade dr Åkerman en föreställning
om att de nominellt alltmer hopade sparmedlen till sist måste spränga
igenom den damm av misstroende och oföretagsamhet, som nu håller
produktionen nere. Det skulle väl i så fall ske genom att kapitalöverflödet
ledde till en sådan sänkning av långtidsräntan, att lockelsen till
nyinvesteringar bleve oemotståndlig. Men något utförande av denna tanke
onöter man inte, och den strider väl för övrigt mlot idén att vad man;
väntar på är ett gryende ljus över efterfrågans kommande inriktning och
över nya lönande investeringsmöjligheter. Om förf. i sin polemik mot
alla slag av »inflationspolitik» endast vill ha fram att krisen beror på
en oproportionerlig utveckling av vissa näringsgrenar och att den
nödvändiga utrensningen av företagen med de »högsta kostnaderna» inte
får hindras av en obegränsad kreditgivning, lär han väl inte stöta på
motsägelser, men varför denna process nödvändigt skall vara förbunden med
en allmän sammankrympning av produktionsvolymen beroende på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
