Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Herman Stolpe: Italien och Frankrike efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN OCH FRANKRIKE
EFTER KRIGET.
Av HERMAN STOLPE.
I sitt stort upplagda inledningsanförande i generaldebatten vid
Nationernas förbunds församlingsmöte 1930, vari Briand framlade sin
syn på frågan om en europeisk federation, framhävde talaren
avslutningsvis, att han även hoppades inom kort komma till ett avgörande
beträffande flottrustningrsförhandlingrarna "med en stor, vänskapligt
sinnad makt". Detta förhandsmeddelande, som för övrigt visade sig
vara förhastat, utlöste naturligt nog intensiva applåder, men det var
antagligen mycket få, som togo orden på fullt allvar. Förhållandet
mellan Frankrike och Italien har efter kriget icke varit av den
förtroendefulla natur, som man skulle kunnat vänta mellan två
stridskamrater, därjämte tillhörande den romanska folkfamiljen. Och
misssämjans källa är icke svår att lokalisera: den ligger i Italien, där man
anser sig kunna konstatera, att Frankrike ej ådagalagt tillbörlig
erkänsla för Italiens insatser i världskriget. Det kan rent av inträffa,
att italienarna, som i likhet med alla unga nationalstater ha abnormt
välutvecklat "historiskt sinne", i detta sammanhang påminna om
Cavours uppslutning vid Frankrikes sida under Krimkriget 1855.
Det bör dock falla sig svårt att med hänvisning till historiska fakta
från tiden före 1914 finna belägg för "de bägge latinska systrarnas"
intima intressegemenskap. Släktbanden till trots tedde sig den
ny-vordna stormakten som en konkurrent till Frankrike, när det gällde
att hålla sig framme i de europeiska stormakternas koloniala
hugg-sexa. I Tunis såg det överbefolkade Italien en naturlig förlängning
av Sicilien — det måste för den skull innebära en svår chock, när
Frankrike 1881 lade beslag på området. Italiens diplomatiska
kontra-stöt blev förbluffande: anslutning till trippelalliansen 1883 vid
Tysklands och arvfienden Österrikes sida. På det koloniala området
gjordes 1885 nya framstötar vid Röda havet i samarbete med
engelsmännen. Vinsten blev dock mager (Eritrea), och den italienska
stormaktsäran blev illa åtgången genom nederlaget 1896 vid Adua i kampen
mot Abessiniens furste Menelik, enligt uppgift militärt understödd av
Frankrike. Redan dessförinnan (1888) hade mellan Frankrike och
Italien öppnats ett tullkrig, som till en början hade förödande effekt
på Italiens näringsliv — dess realpolitiska resultat blev naturligt nog
en intimare anknytning norrut till bundsförvanterna Österrike och
Tyskland. Härmed hade dock spänningen Frankrike—Italien nått sin
kulmen och pendeln visade tendens att slå över åt andra hållet.
De-classé gav 1902 Italien fria händer i Tripolis, och man kunde skönja
ansatserna till ett gryende latinskt samförstånd, dock utan att
trippelalliansen för den skull formellt föll samman. I denna dubbelpolitik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
