Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Herman Stolpe: Italien och Frankrike efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 Herman Stolpe
som blev än mera kameleontartad genom Italiens närmande till
Ryssland fr. o. m. 1908, tvang världskriget Italien till ett bestämt
ståndpunktstagande, och det visade sig då naturligt nog, att Italien i farans
stund slöt upp vid västmakternas sida.
De problem, som f. n. äro stridsäpplen i förhållandet mellan
Frankrike och Italien, bottna delvis i motsättningar från förkrigstiden, men
de söka till övervägande del sina rötter i de löften, Italien erhöll
under världskriget, vartill som spänningsökande moment kommer
Italiens nationalistiska kraftsamling under fascismens epok.
Vilka löften fick då Italien vid sitt inträde i kriget? — Det
diplomatiska huvuddokument, Italien härvidlag kan åberopa sig på, är
den pakt, som undertecknades i London 26 april 1915 av Frankrike,
Storbritannien och Ryssland. Enligt denna skulle Italien, om kriget
slutade med seger för ententen, kunna räkna på territoriella och
politiska förmåner i Trentino, Tyrolen, Istrien, på Balkan, i Orienten och
Afrika. I detalj fixerades överenskommelsen så: Italien skulle
erhålla 1) Trentino, cisalpinska Tyrolen, Gorizia, Gradisca, Istrien till
Quarnero, dock med undantag av Fiume. 2) Dalmatien och så gott
som alla öar utmed Kroatiens och Dalmatiens västkust, i Albanien
suveränitet över Vallona, dock skulle Italien av landets centrala delar
skapa en autonom mohammedansk stat, vars utrikespolitiska
angelägenheter skulle skötas av Italien. Italien skulle kort och gott bli
ensam härskare i Adriatiska havet.
Beträffande Italiens ställning i Medelhavet antogs som
huvudprincip, att "jämvikt" där skulle upprätthållas. Italien skulle erhålla
Do-dekanesien och provinsen Adalia i turkiska Asien. Dessa
överenskommelser bekräftades i Saint-Jean-de-Marienne i april 1917.
I Libyen i Afrika skulle Italien erhålla "samma rättigheter och
privilegier, som nu tillkomma sultanen". I den sista punkten i
Londonöverenskommelsen (art. 13) bestämdes: "För den händelse Frankrike
och Storbritannien öka sina kolonier i Afrika på Tysklands
bekostnad, erkänna dessa makter i princip, att Italien kan göra anspråk på
skälig ersättning framförallt genom en reglering till dess förmån av
Eritreas, Somalis och Libyens gränser."
Italienarna kunna med fog hävda, att Londonpaktens löften icke
infriats. Fransmännen äro härvidlag måna om att framhäva, att
orsaken icke är bristande fransk önskan att uppfylla paktens
bestämmelser utan är att söka i politiska omständigheter, som tillkommit
efter 1915 och som då ej kunde förutses. Härmed avses i första
rummet Wilsons proklamation av folkens självbestämmelserätt i fråga
om deras statsborgarskap. När denna princip väl accepterats, fanns
det inga möjligheter att tillerkänna Italien det slaviska Dalmatien.
Jugoslavien konstituerades, och den nationalistiska rörelsen i
Albanien tvang de italienska trupperna att utrymma Vallona 1920. I
Turkiet omöjliggjorde Kemåls rekonstruktion av det osmanska riket en
italiensk annektering av Anatolien. Vad åter beträffar Trentino,
Tyrolen och Istrien har Italien genom fördragen i Saint-Germain 1919
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
