Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1932 - Ernst Wigforss: Arbetare och bönder under krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 Ernst Wigforss
ifrån, vare sig det är staten eller de enskilda som till sist sätter i
gång arbetet. Förmodligen ha de flesta en allmän föreställning om
att vid en förbättrad konjunktur stiger rörelsen och inkomsterna
steg för steg, resurserna i köpkraft ökas och alltså även medlen
varur arbetslöner betalas. Men om detta gäller, då enskilda
företagare åter våga sig på att göra stora kapitalutlägg på lång sikt, vare
sig för att utnyttja naturtillgångar eller förbättra
kommunikationerna eller göra nya fabriksanläggningar, så bör samma process
komma i gång om samhället bygger eller förbättrar vägar, gör
utdikningar och planterar skog, uppmuntrar bostadsbyggandet, uppför
nya sjukhus och skolor etc. Enda skillnaden är att för många
människor sjukhus eller skolor är något improduktivt och pengarna
till dem illa använda i jämförelse med den del av folkets inkomster
som gå till bankpalats och biografer, lustjakter och lyxbilar,
golfbanor och kapplöpningar, skönhetsinstitut och ljusreklam och tusen
sinom tusen andra ting, som öka det moderna livets behag eller
obehag, och som anses produktiva helt enkelt därför att de levereras av
enskilda företagare, som därpå kunna göra sig en vinst och alltså
bevisa att produktionen är "lönande". Innan man kommit ifrån
denna alltför snäva uppfattning om vad som är produktivt arbete,
har man lätt att skrämmas av kostnaderna för "offentliga arbeten".
Den riktiga kärna, som ligger i kritiken av dessa arbeten, är
naturligtvis den, som socialdemokraterna inte haft anledning att förbise,
att nämligen statens nuvarande verksamhetsområden äro så
begränsade, att det skulle betyda en orimlig fördelning av samhällets
produktiva resurser, om under en kris all den sysslolösa arbetskraften
dirigerades till de slag av offentliga arbeten, som hittills varit
brukliga. Denna invändning pekar uppenbarligen mot en utvidgning av
området för den statliga verksamheten. Men innan detta problem
på allvar tages upp till behandling, är det rimligt att iakttaga den
verkan på andra delar av det ekonomiska livet, som kan följa av en
väsentlig utökning av de vanliga offentliga arbetena.
Bakom mycket av talet om att vi inte ha råd, ligger en oklar
uppfattning av vad "sparandet" innebär från samhällssynpunkt. Man
sparar genom att inskränka sina köp av konsumtionsartiklar. Men
den förnuftiga meningen med denna inskränkning är att därigenom
frigöra arbetskraft och kapital för användning vid framställningen
av produktionsmedel. Under en kris är arbetskraften redan "fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
