Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 10 sept. 1932 - Otto R. Wangson: Kvinnan och arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNAN OCH ARBETET
Av OTTO R. WÄNGS ON.
Frihet är demokratins livsluft. Det är sant, någon absolut frihet
kan det inte bli tal om i denna det sinnligas och relativas värld — den
absoluta friheten är friheten från inte bara yttre tvång utan också
och inte minst från inre: från begären, som fjättra och tyrannisera
oss. I ett samhälle stöter dessutom mitt anspråk på armbågsrum jämt
och ständigt och överallt på ditt och alla övriga samhällsmedlemmars
likaberättigade anspråk på rörelsefrihet. Min frihet måste därför
alltid sluta vid grannens dörr. Det är i korthet uttryckt innehållet i det
sociala frihetsbegrepp, som är socialismens ledstjärna. Gentemot
liberalismens krav på den ene ("starkare") individens oinskränkta frihet
att förtrycka och utsuga den andre ("svagare"), har socialismen ställt
kravet på de mångas av hänsyn till varandra (d. v. s. samhållet)
begränsade frihet.
Med rätta kan också socialismen göra anspråk på att vara ett
frihetsevangelium för de arbetande och betungade. Det är emellertid
ett adelskap, som förpliktar. Förpliktar till outtröttlig och hänsynslös
kamp mot allt förtryck: ekonomiskt eller andligt. Socialismen skulle
svika sitt eget väsen om den ett ögonblick förslappades i denna
frihetskamp eller vägrade den sitt bundsförvantskap på vilket
frontavsnitt den än må utkämpas.
Bland de förtryckta ha kvinnorna intagit — och intaga alltjämt —
en särställning i samhället. Trots kyrkomötet i Macon, vilket ju med
knapp röstövervikt skall ha tillerkänt kvinnan en själ, har hon icke
förrän i senare tid — och ännu inte i det allmänna betraktelsesättet
— tillerkänts någon självständig social existens. Hon har ständigt
varit ett mer eller mindre maskformigt bihang till Mannen. Detta
betraktelsesätt, som med tusenårstraditionens seghet hänger kvar och
alltjämt snedvrider vårt tänkande i kvinnofrågan, har i alldeles
särskild grad präglat uppfattningen om kvinnan och arbetet. Det är ju
ingalunda så, att man helt och hållet utestängt kvinnorna från
arbetets värld. Mannen lärde sig tidigt i henne finna en god parhäst,
och nog har hon under tidernas lopp fått dra sin dryga anpart av
lasset. Men hon har i ordets bokstavliga bemärkelse varit — och är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
