Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 31 dec. 1932 - Teater. Av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
självmordet som eget brott. För att försona vad han för henne lidit.
Onödigt, orimligt, otänkbart. Dessutom öppnas nya perspektiv inför
slutscenen, som sålunda ger anledning till minst ett nytt drama...
Slutintryck: en diktarfantasi kring ett overkligt men skickligt
konstruerat psykologiskt fall, en fantasifigur, som det roat författaren
att levandegöra på scenen och andligen dissekera.
Till sist ett nyckeldrama så tillvida som det tillrättalagts för en
viss teater och åtminstone en viss skådespelare. Det sceniska
resultatet det bästa möjliga.
Är det depressionen, som haft det goda med sig, att det
allvarligare dramat, med innehåll och mening, stått upp igen? I alla fall
görs det en hel del gedigen, haltfull, stor dramatik numera. I
begynnelsen var Ordet av Kaj Munk — på Komediteatern — är sista
ordet (i genren) och det hittills bästa. Det är här en präst, som
har ordet. Med förkunnelsens, också den dramatiska, gåva i högsta
grad. Lyckligtvis har han icke anlagt någon mässande predikoton.
Folk har stött sig på att en likkista placerats mitt på scenen i sista
akten. Med en död människa i. För en präst är sådant icke
anstötligt. Det tillhör hans dagliga gärning att umgås förtroligt med
död och liv, med kista och dopfunt.
I en avlägsen dansk landsända bor en grundtvigiansk småbrukare,
som haft otur med sina tre pojkar. Ingen av dem blir rättrogen
arvtagare till gård och grund och grundtvigiansk tro. Den äldste är
hård och styvsint och råkar ut för en tragedi i hemmet: hustrun
får ett missfall, som även kostar henne själv livet. Mellansonen
Johannes är sinnessjuk av religionsgrubbel och yngsten får i ett
avslaget frieri lida för farsgubbens "kätteri". Gamle Mikkel till
Borgens gård blir alltså straffad som en ny Job. Inför den döda
sonhustruns lik sker det stora undret. Dåren Johannes, den enda,
som haft den rätta trosvissheten, uppväcker den döda, som stiger
upp ur kistan och återbördas till släkt och make... Undrens tid är
icke förbi, vill Munk bevisa. Ett ömtåligt ämne. Försiktigtvis
rubriceras dramat som nutidslegend.
Vad som mest saknas i Munks Cant (Dramaten) var organiskt
inre sammanhang. Detta har gottgjorts i Ordet. En klar, stram
och skarp dramatisk disposition med logik och följdriktighet bildar
detta styckes fasta ryggrad. Redan begynnelsescenen ger rätt
perspektiv med den gamle stränge grundtvigianen som skapt att
framkalla dramatiska konflikter. Karaktärsteckningen är även på andra
händer etsande uttrycksfull. Möjligheterna hade förståndigt
tillvaratagits av spelledning och regi.
Munk har hämtat upp sina figurer och situationer direkt ur den
egna omgivningen och dagliga erfarenheten. Därav den
fruktansvärda intensiteten i stämning och miljö. Han känner precis till vad
som är vad och vem som är vem. (Man får — inom parentes — en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
