Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 30 jan. 1933 - Katastrofoptimism. Av Victor Svanberg. En romanöversikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 Victor Svanberg
Utkommen från tre år på Långholmen för misshandel, vänder sig
Erland i stället till en annan kvinna, Gertrud, som skall ha barn med
sin fästman, vilken emellertid, onaturligt bunden vid sin mor, vill
tvinga henne till fosterfördrivning. När det ett slag ser ut som
skulle Gertrud och Erland förenas, växlas mellan dem följande
repliker :
"Men vi ska ha barn, Erland, inte sant, vi är skyldiga att ha barn?"–––-
Naturligtvis ska vi ha barn, sade han–––-och skrattade, vi ska ha
stugan full."
På nästa sida utropar den hoppfulle barnälskaren: "Fan vad jag
vill arbeta", går ut att söka jobb vid nybyggena på Ladugårdsgärde
men får inget, och kommer nedslagen hem. Då inträffar eldsvådan,
den slänger både dörrar och hjärtan öppna, alla hämningar försvinna,
"var tar sin" som i en gammal jullek, och Erland får på köpet
arbete vid brandkåren för sitt välförhållande vid släckningen.
Värnlunds livstro är långt mindre naiv än Sandgrens primitivism, och
människoskildringen är mognare än i hans senaste böcker, men hans
realism har ett påtagligt fel. Medan han ställer och löser
psykofysiska problem, skjuter han undan de ekonomiskt-sociala. Det räcker
ej att sticka hål på erotiska komplex och säga: var nu glada och
gör barn, stugan full. Jag väntar mig mycket av psykoanalysen,
men "skyldigheten att få barn" måste komma i andra rummet, efter
rättigheten att arbeta. Hunger är en lika animal känsla som kärlek,
och den hysteriska barnproduktion, Värnlund gjort sig till apostel
för, lär inte göra slut på vårt lands och vår världs depression.
Våra arbetslösas liv i all dess beklämmande futtighet är återgiven
med nykter och illusorisk noggrannhet i Hilding Östlunds
Vi stackars fattiga satar. Också här är barnet ett problem men mer
ekonomiskt än psykoanalytiskt. "De frös väl och de har bara en
säng", sägs till ursäkt om ett utfattigt f. d. fabrikörspar, som i sitt
mörka enkelrum får det barn, de förgäves önskade sig i den
strålande lyxvåningen. Även själva sexualiteten blir en skrämmande
fråga om pengar. "Bära den rike får ha sin hustru ensam",
mumlar f. d. fabrikören när han hör sin granne tjuven-sutenören köra
ut sin kvinna på gatan och frestas att göra lika med sin egen. —
Förlaget "Natur och kultur", som tyckes ha specialiserat sig på
stockholmsrealism, synes mig ha gjort ett gott fynd i Östlund. Dock
minskas bokens värde av gottköpsoptimjsrnen på slutet; villkorlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
