Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 49
Är det något fel på regi och skådespelarkonst nu för tiden? Eller
varför göra gamla klassiska mästerverk, t. o. m. lustspel, som
Hauptmanns Bäverpälsen på Dramaten, ingen lycka mer? Inte ens
Revisorn, som är åtskilligt lättare än Bäverpälsen, hade tur hos publiken
härom året. Icke bära takten verkar släpig, hur det än skriks och
härjas på scenen, själva dialogen förefaller gaddlös och till
innehållet larvig. Kvickheten blir tung, omständlig, tradig, och hela
scener stå och stampa på samma punkt under meningslöst prat
utan betydelse för handlingen. Det finns bära ett folk f. n., som
har en verkligt levande teater; som kan blåsa liv även i klassikerna,
— och det är ryssarna. Kanske är deras experimenterande
teaterkonst till slut den enda rätta?
Kvar av hela Bäverpälsen är numera blott den saftigt tecknade
Madam Wolff, en slags heders-satkäring, som ilsket håller hemmet
samman med lika många brottsliga som tillåtna medel. Hela hennes
spottande, sprakande kvinnsperson med dess groteska blandning av
kriminalitet och dygd är en hel social tragedi från en gången tid.
Bäverpälsen är en s. k. tjuvkomedi utan lockande intrig efter
nuvarande anspråk. Innehållet är ingenting att berätta för en på
mutkolvar, livsmedels jobbare och chicago-gangsters bortskämd publik.
Styrkan ligger i miljöskildring och personkarakteristik. Men hur
många ur detta typgalleri ha inte vissnat och förbleknat nu Inte
ens den för kejsarporträttet ideligen bockande och
klacksammanslående amtsföreståndaren, en junkertyp av gamla stammen, är längre
särskilt rolig. Och vilka intetsägande repliker har han inte att vinda
ur sig?
Nej, de klassiska komedierna måste stuvas grundligt om för att
roa oss igen. Eller deponeras i teaterarkiven i avvaktan på bättre
tider.
Gammalmodig tyngd utmärker däremot icke Louis Verneuils
komedier och farser. Hans sista är t. o. m. försedd med musik
och handlar om Kvinnan, som vet vad hon vill, en ingalunda ovanlig
företeelse nu för tiden.
Egentligen är det här två kvinnor, som veta vad de vilja, ty
alltsammans handlar blott om hur man till slut skaffar sig den man
man absolut vill ha. Huvudpersonen — mamman, världsberömd
operettsångerska — har redan vid ridåns uppgång avverkat alla
äkta och oäkta män hon velat ha i sin dar, vilket inte vill säga litet;
medan dottern först i sista akten får sin utvalda. Modern överlåter
nämligen generöst sin senaste tillbedjare på flickan: hennes
moderskärlek skyr med tiden inga offer.
Verneuil tillhör de gudabenådade teaterbegåvningarna, de med
sjätte sinnet. Lita på, att han kan göra knipande scener och spirituell
dialog. Är man road av pjässkrivandets arkitektoniska puzzle, skall
man gå på ett stycke som detta. Med vilken matematisk beräkning
äro icke effekterna inpassade, utan att effektsökeriet märks? En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
