Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 sept. 1934 - Frans Severin: Vid en historisk vändpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det gives emellertid en skiljelinje inom arbetarklassen, som
markerar ännu större olikheter än den mellan olika yrkes- och
industrigrupper; det är den linje, som går mellan arbetande och arbetslösa.
Betydelsen av denna skillnad växer med den mera varaktiga
arbetslöshet, som nu i stigande omfattning kan iakttagas även under
relativt goda konjunkturer. Medan arbetslösheten före kriget under goda
konjunkturer höll sig vid ett årsgenomsnitt av omkring 5 % på
fackföreningarnas medlemsantal, sjönk denna arbetslöshet under perioden
från 1923 fram till 1930 aldrig under 10 %. Måhända är en del av
skillnaden att hänföra till den bättre redovisningen för närvarande,
men hela skillnaden kan icke förklaras härav. Denna oförmånliga
utveckling av arbetslösheten kommer såvitt man kan döma att
fortsätta, därest inga särskilda anstalter vidtagas för dess bekämpande.
Medan den industriella produktionen under sommaren i år befunnit
sig vid eller ovanför 1929 års nivå, har arbetslösheten haft en
betydande omfattning. Under juni månad var arbetslösheten med 13,7 %
dubbelt så hög som under samma månad 1929, då den stannade vid
6,8 %. Antalet hjälpsökande hos Arbetslöshetskommissionen närmade
sig 100,000 mot cirka 6,000 1929, vilket tyder på en väsentlig
arbetslöshet även utanför fackorganisationerna.
Det skulle föra för långt att här närmare ingå på frågan, huruvida
fackföreningsrörelsen själv, dess lönepolitik och övriga åtgärder ha
någon del i orsakerna till detta oförmånliga förhållande. Inom
parentes sagt kunna naturligtvis lönerna drivas upp till en höjd, där de
framkalla arbetslöshet. Erkännanden härom ha för övrigt vid några
tillfällen givits från fackorganisationer, som funnit motiverat att
medgiva lönesänkningar för nedbringande av produktionskostnaderna och
underlättande av företagens avsättning. Sådana erkännanden ha
visserligen i regel gjorts under en nedgångsperiod, då verkan av en
lönesänkning i allmänhet icke kan antagas stegra arbetstillgången,
medan däremot en smula återhållsamhet i lönepolitiken under ett
begynnande uppsving med större sannolikhet har denna verkan. Men
erkännandena ha i alla händelser gjorts. Vad lönestegringen betytt
som rationaliseringssporre är omöjligt att angiva, att den medverkat
synes däremot oförnekligt. Härtill kommer den
fackföreningsmonopolism, som obestridligen existerar, även om den inte har den
betydelse den tillskrives i borgarpressen. Men denna antydan av
fackorganisationernas egen möjliga medverkan i orsakssammanhanget äro
givetvis inte de övriga av företagare och kapitalister kontrollerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
