Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 27 okt. 1934 - Litteratur - Fredrik Lagerroth etc: Frihetstidens maktägande ständer 1719—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Sveriges riksdag. Förra avd., band V: Frihetstidens maktägande ständer
1719—1772. Del I av Fredrik Lagerroth, J. E. Nilsson och Ragnar
Olsson.
Frihetstidens riksdagskrönika är så omfattande att den kräver två
stadiga band i verket Sveriges riksdag. Det första ständerväldets tillkomst,
dess rättsliga och politiska förutsättningar, de märkligaste riksdagarna i
stora drag, den konstitutionella och politiska utvecklingen till frihetstidens
bråda slut genom Gustav III :s statskupp samt riksdagens sammansättning
behandlas i första delen. Framställningen är utförlig och späckad med
fakta, det är en pålitlig orientering, men man måste beklaga, art ett så
dramatiskt laddat och betydelsefullt skede icke kunnat behandlas på ett
mera fängslande sätt. Kritik torde ock kunna riktas mot att föga gjorts
för att förklara den sociala bakgrunden till ständerväldets politiska
epok. Väl äro de rättsliga och yttre politiska förutsättningarna för
detsamma belysta, men de sociala får man mest gissa sig tiill.
Att det var enväldets forsyndelser som så fort Karl XII var död
ryckte undan grundvalarna för enväldets statsskick utvecklas i den knappa
inledningen. Under Karl XII hade enväldet blivit en mot folkets
intressen riktad militärdespotism och missnöjet var stort inom alla klasser.
När ständerna efter konungens död samlades, voro de följaktligen
angelägna att samla makten i sina händer och att skapa en konstitution,
som gav garantier för ständermaktens förankring. Den fördärvliga
krigspolitiken under »hjältekonungen» hade utarmat landet och man ville
icke vara med om en eventuell fortsättning.
1719 års riksdag inledde därmed en utveckling i politiskt avseende,
som väl /kan sägas vara ovanlig för sin tid. Det är det urgamla folk-,
styrets princip som i viss mån bryter fram, parlamentarism och
partivälde komma att nära tvåhundra år innan samma företeelser bli
dominerande känneteckna en tidrymd av mer än 50 år. Formerna för denna
tidiga parlamentarism äro visserligen lösa och partiernas program äro
föga bestämda, men icke desto mindre erbjuder denna period i den
svenska riksdagens historia vissa intressanta jämförelser med långt
senare perioder. Frihetstiden kan med fördel studeras av dem som
beskärma sig över det nutida partiväsendet och den parlamentariska
ordning det uppehåller. Likheter finnas men olikheterna äro större, och den
som är benägen att utdöma de nutida politiska formerna bör av studierna
finna att de i varje fall icke äro sämre än frihetst!dejns.
Men det bör också framhållas att av den föreliggande sakliga strängt
objektiva skildringen framgår, art frihetstiden är otillbörligt förkättrad
i förenklad historieskrivning. Partiernas benägenhet att mottaga utländska
subsidier har lagts ut på ett sätt som populärt framställt det som
gränsande till landsförräderi, men staten själv tog ju på den tiden subsidier
av främmande makter och mutan var säkerligen oskyldigare än vad den
förenklade historieskrivningen velat göra gällande.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
