Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 28 okt. 1935 - Alva Myrdal: Skyddsuppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ett rationellt svar på ett uppfostringsproblem utan som en
uppmjukning av en straffidé.
Vi har en egendomligt blyg frihetsuppfattning i detta land och den
orsakar, att ingen offentlig åtgärd vågar med lämpor, råd och
upplysningar rätta till felförhållanden inom en familj. Denna blyghet
och denna frihetsvidskepelse härskar så ända tills ett visst gränsläge
uppnåtts, varefter samhället tvärt sätter in med en så långt ifrån
ömskinnad åtgärd som att skilja barn och hem åt.
Tre på det stora hela taget oförsökta möjligheter att förebygga
skyddshemsvistelse finns. Först och främst läkar- och
psykologundersökning av varje barn, som företer avvikelser från vanligt beteende.
Dylik undersökning borde vara obligatorisk, när
skyddshemsuppfostran ifrågasättes. Detta skulle även tjäna differentieringen, så att
sinnesslöa liksom sinnessjuka barn genast skildes från normala.
Graden och arten av den förefintliga defekten borde kunna konstateras
och behandlingen lämpas därefter. En hel del barn skulle av en
ansvarig sakkunnig då aldrig sändas till anstalt för uppfostran.
Dr Nordals undersökningar av klientelet visar sig ganska upplysande, ehuru
han mest tagit hänsyn till intellektuell mognad och bildbarhet. C:a 45 proc.
av klientelet skulle ha större eller mindre intelligensdefekter och således bättre
uppfostras dels å sinnesslöanstalter, dels i hjälpklasser. Psykopaterna i sin
tur hör till en viss del hemma å psykopathem, till en annan del i
psykopatklasser. Det är en stor social oläglighet, att dylika specialklasser — alltså en
partiell "skyddsuppfostran" utan att skilja barnen från hemmen — på
landsbygden är så gott som omöjliga att skapa fram. Den pedagogiskt-
organisatoriska uppfinningsförmågan borde dock här ha ett tacksamt arbetsfält. Olika
undersökningar ger mycket olika resultat angående förekomsten av
konstitutionell psykopati och andra abnormföreteelser (t. ex. Pailthorpe, Caldwell,
Healy and Bronner, Burt). Men alla visar enigt att de fall är många, som
kan inskränka på den lilla kategori, som egentligen bör höra hemma på
skyddshem och uppfostringsanstalter: sådana svåruppfostrade, som visat en
långvarigt befäst felinriktning av sociala reaktioner och som lever i en för positiv
uppfostran icke väckbar miljö.
Nästa möjlighet är uppfostringsrådgivning. Vi börjar ha några
få byråer under psykiatriskt skolade läkares ledning. Men dylik
rådgivning — till såväl barnet självt som lärare och föräldrar — borde
vara obligatorisk för alla utom de redan vid den ovannämnda
undersökningen till anstalter utskilda fallen såsom en mellanetapp, innan
mera oåterkalleliga åtgärder vidtagas. En analys av problembarnets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
