Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 8 mars 1936 - Vikström, Hannes: Frankrikes skuld till Tysklands öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Hannes Vikström
fästningar, som uppförts vid gränsen mot Tyskland, och den allt
större oro, som de franska statsmännen behärskas av. — En tid
därefter fortsattes förhandlingarna i Berlin, ett tyskt förslag
förkastades och resultatet blev en kommission för fransk-tyska
förbindelser av högst tvivelaktigt värde. Ett år därefter återupptog von
Papen, som då var rikskansler, tanken på ett närmande mellan
Frankrike och Tyskland med England och Italien som medagerande.
Men MacDonald var i jämviktspolitikens intresse orolig för ett
alltför intimt fransk-tyskt samarbete, och Herriot ansåg att den tyska
regimen vilade på alltför svag parlamentarisk bas för att kunna föra
Tysklands talan, varför ingen överenskommelse kom till stånd, von
Papen gjorde sedermera gällande, att om den av honom föreslagna
fyrmaktspakten blivit en verklighet skulle hans regeringsställning ha
stärkts betydligt. Otroligt förefaller det inte.
Det fanns en tid starka revisionistiska sympatier i England, Italien
och Tyskland gentemot Frankrike. Till och med inom en del franska
läger höjdes röster för en revision. Men genom nazis våldsamma
framfart förverkade Tyskland de två stormakternas sympatier, kanske
inte Italiens så fullständigt som Englands. Så blev inte heller
pakten någon revisionspakt, som väl ursprungligen var Mussolinis
mening. Den hade dock till en början vissa gynnsamma verkningar,
nazismen skruvade ner tonen något och det blev ett närmande
mellan Frankrike och Italien, som alltsedan fredsslutet levat i ett ganska
spänt förhållande.
Detta närmande från stormakternas sida till Tyskland kom för
sent. Ruhrockupationen, skadeståndsfrågan, polsk-tyska gränsen,
Frankrikes omedgörlighet och Englands halvhet, nöden och eländet
under krisen, alla dessa och många andra irritationsmoment hade
hunnit föra Tysklands folk för långt. Vapenskramlet hördes allt
tydligare och i samma mån stego osäkerheten och oron. Det bidrog
till att närma Sovjetunionen och Frankrike till varandra, och vad
det kan leda till i framtiden vet ingen. Tysklands blickar äro riktade
mot öster lika mycket som mot väster, kanske mer. — Man behöver
inte tvivla på att fransmännen komma att klandra tyskarna den dag
skrällen kommer. De komma nog också att göra gällande att
våldspolitiken varit berättigad. Det kan ju diskuteras huruvida en annan
fred och en annan politik hade givit stabilitet åt den demokratiska
styrelseformen i Tyskland, men det förtvivlade tillstånd som nu råder
hade säkerligen kunnat undvikas. Bruce Lockhart säger i sin bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
