Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 5 sept. 1936 - Ekman, Nils Gösta: Om idealismens otillräcklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om idealismens otillräcklighet
453
Jag skulle som en huvudsynpunkt på detta problem vilja
framhålla, att den största svagheten hos denna idealism var dess tendens
att skilja mellan person och sak. Just i denna åtskillnad ligger så
vitt jag förstår den demokratiska idealismens alltför vanliga,
grundliga och ödesdigra misstag. En person kan till exempel mycket väl
inför sig själv och andra gälla för idealist, även om han först håller
ett övertygande nykterhetsföredrag och omedelbart därefter super
sig full. Han erkänner sin svaghet men ursäktar den genom att
kalla den mänsklig. Och något utommänskligt ansvar behöver han
ju inte räkna med för att vara fullvärdig idealist. Förnekandet av
allt utommänskligt innebär att det inte ges något högre ansvar än
den enskildes självaktning och på sin höjd hänsynen till
medmänniskorna. Ur idealistisk synpunkt bör man alltså med bortseende från
den personliga livsföringens vittnesbörd bedöma en människa efter
hennes bättre ideella avsikter. Och då dessa avsikter i dylika fall
inte gärna kan avläsas annat än i hennes ord, så blir just en persons
förmåga att i ord ge uttryck åt sin idealism den enda tillgängliga
värdemätaren på hennes personlighet.
För genomsnittsidealisten behöver det inte innebära någon
komprometterande motsägelse, att en politiker med övertygande
sakkunskap reser land och rike kring och förkunnar folklig planhushållning,
medan han själv alldeles vansköter sin privata ekonomi. Det kan
också hända att en det offentliga ordets man håller föredrag om
hemmets och familjelivets betydelse, fastän han själv gjort sig känd som
en föga föredömlig familjefader. I sin idealistiska omedvetenhet är
dylika personer demokratins verkliga dödgrävare. En idealist, som
inte fått ögon och samvete öppna för nödvändigheten av
samstämmighet mellan lära och liv och som inte insett, att den som vill förbättra
världen ovillkorligen måste börja med att förbättra sig själv, en sådan
idealist kan inte bestå, om det verkligen krävs kamp och offer till
idealens försvar. I allvarsamma tider inser också opinionen instinktivt, att
en övertygelse som inte ens förmår prägla en persons egen privata
livsföring, en sådan övertygelse har föga verklighetsvärde, även om
den formas med vältalighetens alla konstgrepp. Massans psyke är
sällan benäget att skilja person och sak. Saken döms obevekligt
med sina företrädare.
Den idealism, som tror på människans naturliga godhet och
moraliska autonomi under gynnsamma yttre betingelser, denna idealism
har å andra sidan benägenhet att överskatta den numerära
majoritetens makt. Man glömmer alltför ofta, att en armés slagkraft inte
i första hand beror på dess manstarkhet utan på dess "moraliska"
halt, på de enskilda soldaternas mod och offervilja. Tron på
majoritetens absoluta makt har i varje fall fått en dödsstöt av vår egen
tids historia, där vi flerfaldigt bevittnat, hur en minoritet tillvällat
sig makten. Man må tala föraktfulla ord om fanatismen och den
medeltida mentaliteten hos dessa minoriteter, men man har också ali
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
