Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Lindquist, Sven G.: Krisproblemet i socialistisk teori. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krisproblemet i socialistisk teori
587
konsumtionen"1, är detta enbart en truism. Alf Johansson har
övertygande visat — och den socialdemokratiska krispolitiken har
bevisat — att det för lönesumman betyder ofantligt mycket mera hur
många som äro sysselsatta än lönens relativa storlek.2
"Realkapitalbildningen under en uppgångsperiod innebär ju en relativ
begränsning av konsumtionen till förmån för kapitalproduktionen, en
begränsning som icke varit möjlig, om icke lönerna stigit svagare än totalinkomsterna
i samhället." — Men "även om den individuella reallönens tillväxt skulle
retarderas under de sekulära uppsvingsperioderna (vilket ingalunda alltid är fallet)
kan detta kompletteras eller överkompenseras i sin verkan på den totala
lönesummans reala köpkraft genom den förbättrade sysselsättningen."3
Med beaktande av att lönen tillika är ett kostnadselement och icke
endast ingår på efterfrågesidan, kan det ytterligare framhållas, att
"lönekurvans eftersläpning vid början av konjunkturuppgången framträder
antingen som en svag sänkning under första återhämtningsåret eller som en
stagnation på föregående års nivå. Vid omslagen nedåt är däremot ofta
lönestegringarna under året efter krisen starkare än föregående år". —
"Köpkraftsförändringarna för lönearbetarhushållen som helhet framstå som i
starkare grad betingade av produktionsförlopp, som ge utslag i
sysselsättningsomfånget, än av förändringar i lönesatserna."4
Det är uppenbart, att man måste se bortfallet av arbetare inom
kapitalvaruindustrin såsom orsak till den bristande köpkraft, vilken
Fredriksson förmenar vara krisens orsak. De förluster i
lönesumman, som äro det statistiska belägget härför, "äro i dominerande
grad bestämda av sysselsättningsminskning, framför allt i form av
minskat antal arbetare". Och denna minskning tar sin början i
kapitalvaruindustrierna. Vad som då återstår att förklara är krisen inom
kapitalproduktionen, och här räcker det med att hänvisa till att dessa
varor ta lång tid att utmogna och att vid deras färdigblivande
beställarna, d. v. s. i huvudsak konsumtionsvarufabrikanterna, avvakta
resultatet innan nya investeringar ske. Den faktiska avvärdering,
som genom krisen äger rum, drabbar i lika mån färdigställda
konsumtionsvaror och gamla produktionsmedel. I realiteten innebär
detta, att kapitalets andel i produktionsresultatet minskas. Detta
betyder, översatt till kapitalismens språk, att profitkvoten fallit, och för
att återställa jämvikten, d. v. s. en genomsnittlig räntabilitet,
ned-skäres den värdemassa, på vilken profitkvoten beräknas.
Fredriksson erkänner själv (sid. 81) att häri ligger det väsentliga. Men
1 Tidén 1933: 88.
2 Alf Johansson, a. a. sid. 81 o. ff.
3 Alf Johansson, sid. 68, 69.
1 Alf Johansson, sid. 76 och 108.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
