Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den harmlösa teatern 41
dock en av de få, som ha modet att i vårt tama teaterliv släppa in
en fläkt av stormarna ute i världen.
Efter det föga lyckade försöket med Bernard Shaw gav Dramaten
säsongens konstnärligt sett största föreställning med Dostojevskis
Brott och straff i den franske skådespelsförfattaren Gaston Batys
dramatisering. Därmed började spelårets religiösa
försoningsdramer, som på sista tiden nära nog hotat att förvandla marmorpalatset
vid Nybroplan till ett kristligt propagandainstitut. Man tycker
annars, att kyrkorna borde fylla behovet i den vägen.
Dostojevskis roman, som kom till för omkring sjuttio år sedan, är
ju eljest det första verk, där den store ryssen når det grandiosa
formatet, och samtidigt hans första stora uppgörelse med den radikala
intelligensen, i vars hemliga sammankomster han en gång själv varit
en halvt intresserad, halvt förströdd deltagare. Huvudpersonen är
den unge studenten Raskolnikov. Utrustad med skarpt huvud och
desperata övermänniskodrömmar, utan en kopek i fickan, vill han
praktiskt tillämpa sin lära om den starkares rätt och slår ihjäl en
gammal, onyttig pantlånerska, som ruvar som en drake på sitt guld.
Allt är uträknat på förhand, blott inte hur hans eget samvete skall
reagera. Hans nervsystem gör våldsamt uppror, och han får frid
med sig själv först när den lilla gatflickan Sonja, denna vidunderligt
milda och ödmjuka kvinna, övertalat honom att ta på sig skulden
och straffet inför hela det ryska folket. Bokens innebörd är
koncentrerad i den scen, där Raskolnikov böjer knä för Sonja för att
kyssa hennes kjol flik, då hon, den föraktade, skyggt viker tillbaka,
och han utbrister: Det var inte för dig jag böjde mig, utan för hela
mänsklighetens elände! I den fattige studentens öde har Dostojevski
förkroppsligat sin övertygelse, att den individuella terror, med vilken
"nihilisterna" på 1860-talet ville ruska upp den feodala despotismens
stora, sovande Ryssland, inte blott var en förbrytelse mot den
borgerliga lagen utan även mot den sedliga världsordningen. För
diktarens visionära syn hade Ryssland en annan mission i världen: .att
förverkliga lidandets och kärlekens evangelium.
Utvecklingen i Ryssland har så grundligt, som det över huvud är
möjligt, förintat denna grekiskt-katolskt färgade panslavism. Oss
angår inte längre det sociala problemet. Men som diktare och
människokännare är Dostojevski ännu i dag otroligt fascinerande, och man
måste också säga, att Gaston Batys dramatisering inte blott på ett
överdådigt sätt skalat ut romanens kriminalpsykologiska konflikt utan
även kongenialt återgivit själva den spöklika atmosfären i
Dostojevskis värld av helgon, brottslingar och fyllbultar. Denna stämning
kom också mästerligt fram i Alf Sjöbergs regi, som omkring en
svindlande trappkonstruktion, där pantlånerskan bodde som i ett litet
duvslag och som sedan under hela föreställningen stod kvar som en
kuslig påminnelse om mordet, byggt upp studentkulor och poliskontor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
