Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Nils Beyer
krogar och gator i det gamla, sällsamma, heliga, lusiga S :t
Petersburg.
Lars Hanson spelade Raskolnikov med ett rikt, levande register,
som spände över både den aristokratiska tillknäpptheten hos
napoleon-beundraren, som vet sitt värde, den uppbrusande häftigheten hos
mördaren, som känner sig jagad av demoner till vansinnets gräns,
och den innerliga vekheten i den slutliga uppgörelsen med Sonja. Ett
par filmer, som nyligen inspelats på samma motiv, visade andra sidor
hos Raskolnikov: i en amerikansk version hade Peter Lorre gjort
en predestinerad brottsling med gott läshuvud, i en fransk (aldrig
visad offentligt i Sverge) hade Pierre Blanchar framför allt tagit
fasta på det rastlösa intellektet, närt av en inre eld, som hotar att
bränna upp hela människan. Vid sidan av dessa, var och en på sitt
sätt utmärkta tolkningar, blev Lars Hanson en mera lyrisk — om
man så vill en mera nordisk — Raskolnikov. Bland andra
skådespelarprestationer, som etsade sig fast i minnet, voro Inga Tidblads
underbara Sonja, Rune Carlstens knivskarpe, älskvärde men farlige
undersökningsdomare och Gunnar Olssons lilla intensiva studie över
den analfabetiske ryske proletären, svettig av skräck för polisen och
med lukt av steppens jord i sina trasiga paltor.
Det var som sagt en stor teaterkväll, synd bara att regin förstörde
det goda intrycket i slutscenen. När den botfärdige Raskolnikov
böjde knä för att bekänna sitt brott, trollades med
projektionsapparaten fram på himlen ett jättekrucifix, omgivet av sjungande
ängla-körer. Bortsett från att det alldeles svor mot andan hos Dostojevski,
tog teatern här steget från det psykologiska problemdramat till det
religiösa uppbyggelsedramat genom att försöka objektivera en tro, som
vi endast kunna tro på i en förvirrad människas själ.
Samma avsikt, som väcker förstämning, kom till synes i nästa
programval på nationalscenen — Tage Stams Fiskare,
människofiskare. Jag ber att inte bli missförstådd: i mina ögon hör Tage
Stam (fru Tua Ström) till våra mest intressanta och talangfulla
dramatiker för närvarande, och det var inte en dag för tidigt, som hon
i höst presenterades på en riktig scen. Men det diskutabla är att
teatern av hennes skådespel, bland vilka det finnes så mästerliga ting
som Renegaten och ’’Kommer och låter oss slå’n!", valt det enda,
som saknar allt brännbart politiskt stoff och behandlar ett rent
religiöst spörsmål.
Dogmatiskt är det dock minst av allt. Själv har Tage Stam
betecknat det som "ett drama om hybris", och vad hon velat komma
åt är det kristna högmodet, den trångsynta egenrättfärdigheten, med
vilken det fromma nitet betraktar oss andra syndare i jämmer dalen.
Där detta högmod numera lever kvar i sin mest bornerade form är
väl i Schartauanien, och dramat spelar också, låt vara att den
schartauanska andan förklätts till frikyrklighet, i ett litet fiskeläge på
västkusten. En karg, ödslig miljö, där vinden med rolösa händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
