Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Beyer, Nils: Den opolitiska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 Nils Beyer
nivån på detta arbetarnas eget teaterföretag? Och en inte mindre
väsentlig fråga: varför denna småborgerligt fryntliga anda på
Folkets Hus Teater, i jämförelse med vilken Folkan representerar en så
uppfriskande radikalism? Jag talar antagligen för döva öron, så
länge Folkets Hus-revyerna åtnjuta ett stadgat anseende för (snille
och smak, men för min del kan jag omöjligen dela denna entusiasm.
Den stora publikens intresse för revykonsten, som till sitt väsen
är aktuell, visar att det är på denna linje teatern kan vinna folkets
gehör, men då måste man också begära en aktualitet, «om når djupare
än en vanlig kälkborgerlig kåsörvisdom.
"Nu ha vi sett så mycken hel- och halvbolsjevism på teatern ett
tag, så nu skulle det vara skönt med en riktigt reaktionär pjäs",
lär för någon tid sedan en herre ha yttrat till en kåsör i Svenska
Dagbladet, där det vidarebefordrades till trycket med den något
naiva frågan: finnes det sådana pjäser?
Jo, det finnes.
Vi ha denna säsong fått se en hel liten rad reaktionära lustspel,
delvis rätt lustiga men alla med den gemensamma egenskapen, att de
förmedlat de mest fantastiska föreställningar om politik i allmänhet
och radikal politik i synnerhet. Blancheteatern öppnade sålunda
spel-året med en komedi av Robert Sherwood, The queens husband, i
den svenska översättningen omdöpt till Kunglighet. Den amerikanske
författaren har här totat ihop ett litet europeiskt fantasirike med
en sympatisk toffelhjälte på tronen. Då en revolution utbryter, får
man bevittna den pikanta scenen, att landets monark tillsammans med
sin dotter från slottsfönstret hejar på de röda i hopp om att deras
seger skall möjliggöra en förlovning, vilken prinsessan önskar ingå
med konungens privatsekreterare. Det är alltså fråga om så aktuella
ting som inbördeskrig och fursteförlovningar med den tydligt
markerade tendensen, att de senare äro bra mycket intressantare och
betydelsefullare än de förra. Här avspeglar sig den cyniskt filiströsa
anda, för vilken t. ex. hertigparet Windsors öde väger upp hela det
spanska folkets. Den borgerliga komedin trollar bort en blodig
verklighet i ett skämtsamt operettupptåg.
En social satir av friskare slag, byggd på verklighetsiakttagelse,
fick man däremot i Timmen H, den roliga franska pjäsen av
Pierre Chaine, som gått hela säsongen på Komediteatern.
Mot bakgrunden av strejker och fabriksockupationer i Paris trä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
