Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Beyer, Nils: Den opolitiska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ’’opolitiska’’ teatern 345
nadsarbetet. Intet tyder på att denne svindlare, som lider av svindel,
skulle vara en genial konstnär eller nyskapare inom sitt fack. Han
är, sådan han framstår för oss, en karikatyr på den kapitalistiska
härskartyp, som Nietzsche förhärligade i sin dröm om
övermänniskan. Om diktaren här hållit domedag över sig själv, är det inte
i första rummet sitt eget livsöde, utan sin radikala individualism,
tron på den personliga kraften i en insnörd iborgerlig värld, som
han börjat draga i tvivelsmål. Att tolka dramat på detta sätt är inte
att lägga ’’ovidkommande" politiska synpunkter på det: i ett
uttalande blott ett par år innan skådespelet kom till sade sig Ibsen till
sin överraskning ha funnit, att han, som endast velat skildra
människor och människoöden, på flera punkter kommit till samma resultat
som de socialdemokratiska moralfilosoferna hade nått genom
vetenskaplig analys.
Om också de Wahl stått främmande för synpunkter sådana som
dessa, hade han likväl format sin Solness med all den konstnärliga
kraft, han fortfarande besitter. Han hade tagit fasta på det
mänskligt gripande hos denne robuste uppkomling, vilkens härsklystnad är
oupplösligt förbunden med ett frätande skuldkomplex. Som den
lilla obotligt romantiska Hilde Wangel var Signe Hasso naiv och
underfundig, medan den svartklädda fru Solness i Harriet Bosses
gestalt skred genom rummen som en dyster förkroppsling av det
onda samvetet.
Av Strindbergs skådespel, som nu verkligen börjat komma till
heders på nationalscenen, hade man i år valt Till Damaskus, del I,
det stora botgörardramat från 90-talets slut.
Om teatern i allmänhet skall skapa illusion av verklighet, måste
den här skapa illusion av overklighet. Skådespelet, som närmast har
karaktären av ett drömspel, återger i ett underligt ljusdunkel, där
dröm och verklighet flyta samman. Den Okändes — d. v. s.
Strindbergs — personliga upplevelser, framför allt diktarens andra
äktenskap, ’’maikternas" förföljelser och den trotsiga tvekamp han tror
sig utkämpa med Gud själv. Betydelsefulla och triviala händelser
fogas in i denna mystiska andevärld. Det hela mynnar ut i den
tanke, som bildstormar en från 80-talet verkligen lär ha umgåtts med
i Paris, att sluta sitt liv som katolsk munk. Men ännu är han inte
mogen för den definitiva omvändelsen: han förklarar sig beredd att
"gå igenom, men stanna gör jag inte", då Damen — hans hustru —•
vill ha honom med sig i kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
