Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Beyer, Nils: Den opolitiska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 Nils Beyer
Ett lyriskt-religiöst drama av enastående skönhet, hade det av
Olof Molander fått en storartad iscensättning, där framför allt Lars
Hanson i Den Okändes roll gav ett nytt prov på sin djupa inlevelse
i vår störste diktares tankevärld.
Nu till den hel- och halvbolsjevism — för att använda den
borgerliga terminologin — som lär ha frodats på stockholmsscenerna i
år! För säkenhets skull är det bäst att förutskicka upplysningen, att
det rör sig om några borgerligt-radikala och ett socialistiskt
skådespel.
Vasateatern inledde säsongen med ett gästspel av Gösta Ekman
i en rafflande engelsk kriminalpjäs (Dr Clitterhouse) och gav på
Marie Bebådelsedag en tyvärr ganska klen föreställning av
Strindbergs Påsk. Men med nästa skådespel anslog teatern en fränare ton,
då den presenterade den starkt socialt inriktade dansken Leck Fischer
med hans ’’cyniska komedi’’ Barnet, ihär kallad Vår egen tid. Stycket
handlar om en foster fördrivning i välsituerad medelklassmiljö. Den
borgerliga moralen kräver detta förtvivlade steg av de unga — den
stackars pojken är bara juris studerande och lever på skuld. Ödets
ironi vill samtidigt, att hans syskon antingen äro ogifta eller
barnlösa, medan deras gamla mor stultar omkring i familjekretsen, intet
ont anande ooh med en stor, troskyldig längtan efter barnbarn. Pion
hålles naturligtvis utanför det hela: operationen är lyckligt utförd
och skandalen avvärjd just som släkten i samlad trupp marscherar
till bords för att under gemytliga former fira 3en gamlas
sextioårsdag. Författaren har klätt av den borgerliga konventionalismen,
visat dess förljugna och livsfientliga ansikte i ljuset av de båda ungas
bittra ooh i grunden meningslösa tragik. Framförandet var alldeles
förträffligt, särskilt kommer man ihåg Anna Ohlins heligt enfaldiga
mor och Hasse Ekmans något onyanserade men ungdomligt äkta
och upprörda student.
Om denna pjäs på Vasan lyckades fängsla genom att ge en bild
av vår egen tid, sådan denna kan gestalta sig i de bästa familjer,
fann man sig dock förflyttad från ett stycke talangfull
indignationslitteratur till den stora geniala dikten, då Blancheteatern — efter
en liten satir från danska teaterkretsar (Hans första premiär) —
spelade upp D. H. Lawrences mörka och lidelsefulla proletär drama
Min son är min. Spelad av en inspirerad ensemble blev denna postuma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
