Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - Arbetarrörelsens vardag - Västberg, Disa: Kvinnorna i den socialdemokratiska rörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnorna i den socialdemokratiska rörelsen 143
Det har rått och råder alltjämt delade meningar om sättet för
kvinnornas anslutning till partiet. Mycket tidigt uttalade sig partiet mot
speciella klubbar för kvinnorna, men de aktiva kvinnorna hyste en
annan mening i frågan, och denna mening respekterades även villigt
av partiets ledande instanser. Gång efter annan har dock problemet
dykt upp på nytt. Som alternativt förslag till kvinnoklubbar har man
förordat direkt under arbetarkommunerna sorterande
kvinnosektioner. Med denna anordning har man närmast åsyftat dels att partiet,
distrikten och arbetarkommunerna åtog sig ansvaret för kvinnornas
samling och skolning samt dels att kvinnorna skulle bryta sin
självisolering och knytas mera intimt till partiarbetet.
Kvinnoförbundet självt utarbetade under perioden 1924—1928 ett
förslag till omorganisation. Detta innebar bevarandet av
kvinnoklubbarna med ett erkännande även av kvinnosektionerna som primära
organisationer. Distrikten skulle bibehållas men förbundet ersättas
med ett kvinnosekretariat. Sektionerna skulle finansieras av
arbetarkommunerna, kvinnodistrikten av resp. partidistrikt och
kvinnosekretariatet av partiet. Kvinnosekretariatet skulle på förslag av
kvinnokongressen utses av partistyrelsen, och i sekretariatets uppgifter
skulle även ingå att utgiva Morgonbris. Förslaget avslogs vid
omröstning i klubbarna. Denna ståndpunkt konfirmerades av 1928 års
kongress. Samma års partikongress accepterade även denna mening.
Kvinnokongressen 1932 uttalade att arbetarkommunerna och
kvinnodistriktsstyrelserna böra se till att, där sektioner bildas, dessa som
avdelningar anslutas till kvinnodistrikt och -förbund. Och i sitt
hälsningstal vid förbundets kongress 1936 bekände partiordföranden,
statsminister Per Albin Hansson, att han tidigare betvivlat nyttan av
en speciell kvinnoorganisation, men att han sedan många år var
omvänd, varjämte han betraktade diskussionen om den lämpligaste
formen för kvinnornas anslutning till partiet som avslutad. Det är
kvinnornas sak att välja de metoder, som passa dem bäst för sitt arbete.
Efter denna bestämda och klara deklaration från partiets ledare,
rättfärdigad av en allt starkare anslutning till kvinnoförbundet och av ett
allt mångsidigare arbete från kvinnorna i parti- och samhällsarbetet,
tycker man att även på andra håll i partiet frågan kunde avskrivas.
Vill man experimentera med nya former saknas inte möjligheter på
de 100-tals platser i landet där vi ha både arbetarkommun och
ungdomsklubb men inte en enda kvinnlig medlem i partiet.
Frågan om kvinnornas ökade representation i organisations- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
