Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSK-NORSKA
SOCIALDEMOKRATIN OCH
UNIONSFRÅGAN FÖRE 1893.
Av G. HILDING NORDSTRÖM.
iii. 1893 års unionskris och socialdemokratin.
Tiden mellan sommarens (händelser och nästa riksdags öppnande
hade den svenska regeringen använt till att bl. a. utforma ett
program i unionsfrågan. I ett yttrande till statsrådsprotokollet den 14
januari 1893 framhöll utrikesministern greve Lewenhaupt, att en
upplösning av konsulatgemensamheten måste, såsom icke enbart en
Norges angelägenhet, göras till föremål för unionell handläggning.
Genom ömsesidigt tillmötesgående skulle, förmenade han, en
tillfredsställande lösning kunna ernås beträffande de svävande
tvistefrågorna mellan Sverge och Norge. För första gången anvisade nu
svensk regering utvägen att göra utrikesministerns ämbete till ett
unionelit sådant. Man hade faktiskt gått längre i tillmötesgående mot
Norge än någonsin tidigare^^ och för första gången accepterat
jämlikhetskravet i hela dess vidd.
Den framräckta broderhanden avvisades emiellertid av det norska
statsrådet.^^. Icke heller på svenskt konservativt håll rönte
regeringens av kung Oscar otvivelaktigt inspirerade uttalande gillande. I
väntan på huru norska stortinget skulle komma att ställa sig till det
nya projektet, ansåg man sig emellertid på konservativ svensk sida
böra intaga en avvaktande hållning.
Branting fann sig däremot oförhindrad att bryta den relativa tyst-
22 A. Rydfors, Sverges Historia 1859—1900.
23 Sars uttalar i Norges historie ett beklagande över att den svenska
regeringens anbud, kompletterat med vissa av en norsk minoritet i stortinget
föreslagna tillägg, licke godtogs, särskilt med hänsyn till att man då icke hade
behövt i unionsförhandlingarnas senare skede — 1895 — utsätta sig för det
förödmjukande återtåg från intagna positioner, som då blev en nödvändighet.
Med anspelning på såväl dessa som tidigare unionspolitiska frågors
behandling har även en annan norsk hisitoriker framhållit, att norrmännen icke drevo
unionsstriden från 1892 på något diplomatiskt klokt sätt. "Og ein kunde
vis-serlig ha funne former som tok meir umsyn til det svenske standpunkte."
H. Koht, J. Lovland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
