Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 G. Hilding Nordström
nad, som rådde. Han kom med ett inlägg i början på februari 1893.
Bakom det unionella grälet trodde han sig skåda grundskillnaden i
åskådningssätt och önskningar mellan en nyuppstånden
bondedemokrati och en gammal, rojalistisk överklasstat. Han befarade, att den
stämning, som framträtt inom svenska nationalistiska kretsar, kunde
komma att mynna ut i ett militärt anlopp mot norrmännen. Sverges
arbetare, förklarade han, hade icke något skäl att låta sig ryckas med
häri. Faran vore, att chauvinismen skulle suga näring ur
hopkopplingen mellan monarkiska och nationella intressen. Eftersom
striden i unions frågan endast kunde verka som avledare för ett rådande
socialt missnöje, hyllade han sig till den meningen, att ’’ett fritt
ingånget, ömsesidigt försvarsförbund i den omöjliga kungsunionens
ställe, det blir ändå till sist den naturliga lösningen".
Att Brantings uppfattning skulle bestridas iav den svenska
konservatismen låg i sakens natur. Märkligare Var däremot, att han rönte
mothugg i sin unionspolitiska ståndpunkt från Axel Danielsson,
vilken sålunda — ehuru med annan motivering — kom att sluta upp
på samma positivt unionsvänliga linje som Fredrik Sterky. Av den
svenska socialdemokratins trenne ledare i början på 1890-talet var
Branting ensam deciderad anhängare av norsk venstres syn på
unionsproblemet. Danielsson hade visserligen redan förut markerat en
från Branting avvikande mening i unionsdiskussionen, men en
otvetydig ståndpunkt i ämiiet preciserade han först nu i en direkt
replik på Brantings ovan refererade artikel. Det tör kunna sägas, att
Danielssons åsikter härvidlag utgjorde ett slags legering av realpolitisk
sans och ett av hans gamla bondehat påverkat känslotänkande. Han
satte sig över alla resonemang, som hämtade sina argument ur den
unionshistoriska litteraturen, och förklarade sig endast bygga på sitt
sunda förstånds domslut; "genom att begagna detta förstånd ha vi
kommit till den övertygelsen, att unionen bör bestå och att om den
bör bestå, den måste bestå i gemensam representation mot utlandet,
samt att, under förutsättning att man menar ärligt även i detaljer,
det från svensk sida framkomna erbjudandet innebär en fullt
betryggande garanti för Norges likställighet med Sverige". Gentemot
den svenska vänsteropinionens benägenhet att ta parti för Norge på
grund av dess mera utvecklade demokratiska samhällsförhållanden,
invände Danielsson, att Norge vore i grunden "icke ett grand mer
demokratiskt än Sverige är". Vad han kallade "den norska
konsulatvänstern" vore ingen riktig vänster utan allenast ett bondevälde av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
