Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
TIDEN.
N:o 10.
— Hvad Är detta fiir en hemlighetsfull toast?
— frågade en af gästerna.
— Det är en hjftrtehcmlighet mellan fursten
och min fm, •— sade grefven djärft ooh nästan
skrattande.
— Åhå — hördes någon yttra.
— Jag förstår ingenting, sade furston, - men
jag dricker.
Efter måltiden gick fursten fram till grefven.
— Säg mig, hvad är det här för ett skämt?
— Det är intet skämt alls, — svarade grefven;
— tvärtom mycket allvarsamt . . . det kan jag
försäkra dig.
— Ja, men dn får ursäkta mig hos din hustru,
ty att bege mig dit i dag på kvällen . . .
— Du må icke ens tänka på att vägra; jag
håller dig för en vän, min vän och min frus vän:
du ser själf att saken gäller hennes lycka, och din.
Jag ber dig därför: vi fara klockan precis elfva . . .
— Nå men hvarför?
— Dn skall själf få se. Jag säger dig blott
ett. Du kommer icke att ångra dig. Men nil, låt
oss gå att spela baooarat.
Hela kvällen spelade grefven och lursten
bacca-rat. Grefven var glad, fursten var förströdd och
tankfull.
Slutligen, klockan kvart, före elfva, steg
grefven upp.
— Dn har ensam vunnit — sade någon åt
honom.
— Tur i spel, otur i kärlek — svarade
grefven loende. — Hör du furste, iir det icke så?
— Vet inte — svarade fursten.
— Nå, låt oss fara . . . där vänfar man oss
— sade grefven, och förde fursten bort med sig.
Grefvinnan väntade värkligen.
Hon hade missräknat sig. Knapt hade hon
sagt sitt „uff", i tanke att det värsta var öfver, så
begyute det kännas för henne rent af som om hon haft
en hel skock af onda andar inom sig; tvifvel kommo
på henne fråu alla kanter, fruktan, frågor trängde
sig på henne; inbillningen började arbeta; hon säg
syner; grefvens bleka och kalla ansikte begynte plåga
henne: ban har någonting i sinnet. — tänkte hon.
och så kämpade hon kvällen igenom i eu afgrund
af lågande och brännande tankar, och ju närmare det
ödesdigra elfvaslaget koin, desto häftigare blef hennes
fruktan: vid måltiden med barnen åt hou iugeut.ing.
talade iugentiug . . .
Efter måltiden gick hon iu i sin bndour och
försjönk i tankar . . .
Ett intressant förhällande: uågot samvete gjorde
hon sig icke alls, — hon var lngn, såsom Neviin i
maj; det var blott fruktans fnrier, som rasade inom
henne, plågade henne . . .
Så hördes plötsligt en ringning. Grefvinnan
rykte till.
— Det är ban, sade hon.
Hon satte sig på samma fåtölj viil kaminen:
hennes fötter och händer voro iskalla; ansiktet, glödde,
hufvudet brände; bröstet rörde sig våldsamt, och
andedräkten var prässad; men hon betvingade sig at|, se
lugn ut, när hou satte sig i fåtöljen.
Bed an hörde hon steg på lniittuu.
— Eli bien - sade hon likasom gladt i tanke
att få se endast sin inan . . .
— Gör inga ceromonier, slig iu bara — sade
grefven vid dörren vänd till fursteu.
Fursten visade sig vid dörren.
Grefvinnan satt som förstenad.
—- Jag hoppas, Manja, att du blir nöjd meil
inig — började grefven, i det, ban gick fram till
fåtöljen, — jag iir ioke blott nied oin ditt förslag,
utan för äfven, såsom dn ser, till dig honom själf
som förvålkil. kalaset, och ställer själf honom vid
dina fötter. Träd fram, furste ... Vi män äro
löjliga blott då, när vi icke ana till att älskare inta
vår plats, men när vi själfva afstå vår roll åt, en
uunau, handla vi såsom förståndiga människor . . .
Aitnublaste furste, min hnstru älskar er, ni älskar min
huetrn, och därför skall nu, ser ni, inin släde hvarje
dag klockan 11 hämta er till ert rendeü vnus med
min hustru . . . Jag lämnar mitt sofrum till er
disposition, hvarje natt. ända till kl. ä. Detta
hinner kanske till. Världen kommer ej att få veta
någonting, endast vi tre ooh grefvinnans
kammarjungfru . . . Jag hoppas, grefvinna, —jag hoppas, furste,
att I ären nöjda med mig . . .
Grefvinnan reste med sista återsfoiloii af styrka
sitt hufvud och såg först, på grefven, därefter på
fnrsteii . . .
Hennes man tyktes henne så upphöjd, klok neil
skön, med sitt bleka, men ädelt kalla ansikte;
fursten föreföll henne bortkommen, konfunderad . . .
och följaktligen, o ve, dum . . .
Denna anblick, efter alt hvad grefvinnan ini
hade genomlefvat, efter grefvens ord, som — hon
kände det — voro för henne ett slag i ansiktet och
beröfvade hennes kärlek till fursten den förbjudna
fruktens förföriska tjuskraft. — denna anblick blef
nn afgörande för hennes öde . . .
En känsla af skam stötte henne tillbaka fråu
fursten och hon betogs af ett slags ny hänförelse lör
sin man . , .
Hon sprang upp från fåtöljen och hastade fram
till grefven.
— Älskade — sade hon — det är nog . . .
nog. Hvad du gjort, älr någonting ovanligt,
någonting som ingeu skulle gjort; förlåt, förlåt, förlåt . . .
Och i grefvens annar brast hon lit, i gråt som ett
sjukt barn . . .
Fursten beredde sig att gå . . .
— Sergej — sade grefven — slitande sig lös
ur grefvinnans omfamning — du måste förlåta mig.
men jag sade jn dig, att del. gälde min hustrus lycka.
Lyckliga tanke, jag tackar dig . . .
En framtidsdröm.
Berättelse
at March ttxa Columbi.
Öfversättning från italienskan.
Hon hette Amalia, meu trots detta något,
anspråksfulla namn, var hon den liindtligaste ocli mest
naiva bondflicka man kan tillika sig, då hon första
gången kom till oss fiir att. söka tjänst.
Hou bilde högtiden till ära klädt sig i skor.
men då hon fick se det blanka golfvet i vår sal, blef
hon förakräkt och lutade sig ned för alt taga dem
uf sig. Vi hade all möda i världen att förmå
bourn-till att gä in med skorna på.
Och dock fans hos henne intet af den förskrämda
blyghet, mun ofta finner hos allmogen. Hou ansåg
det endast som brist på aktning att sätta sina
dammiga skor på vårt golf. Hou hade ingen aniug om
etikettens lagar, men med den instiiiktlika takt som
lins hos alla goda naturer hade hon uppfunnit sina
egna lagar, som, om de äu ibland föreföllo litet
lustiga, dock kunde vara lika goda som våra.
Ainalius yttre bar tydliga spår uf ett hårdt
arbete. Hon var tjugusex år, uien såg ut att vara
fyrtio. Ansiktet var fullt, af rynkor, håret, som var
ganska Ijokt i pannan, var uppe på hjässan så tunt,
att. huden sken igenom. Hon var kammad pä de
italienska bondkvinnornas vanliga siltt, och i likhet
med flertalet af dessa, hvilka hlifva kala i förtid
genom den oerhörda tyngden på hufvudet., ersatte hou
siu bristande hårväxt genom tvä tjocka bomiillsllätor
virade kriug en öfverklädd järntråd och prydda med
stora hårnålar af en slags silfverimitation. Hennes
tuuna hår utgjorde dock intet tillräckligt stö.l för
detta torn, nian det balanserade i nacken. Hun Ilade
mist flere tänder uch därigenom fått ett något
hväsande uttal.
Men Amalia själf egnade icke den minsta
uppmärksamhet åt dessa detaljer i sitt utseende. Hon
var stark och frisk, och viste själf, att hon bara
var tjugusex år. Hvad gjorde det då, om hon såg
äldre ut?
Vi frågade henne, um hon kunde laga mat.
— Nej — svarade hon. — Jag kan koka soppa
på bondfolkets sätt och steka potatis or.li koka
grönsaker; men jag är villig, så att, jag lär mig nog
snart.
— Kan du stryka dä V
— Nej, vi bruka aldrig stryka någonting, mon
det kun jag väl ocksä läru mig. Vnren inte rädda,
jag iir inte dum, jag förstår med detsamma, livad
man lär mig.
Hvart skola vi vända oss för att. få
upplysningar om dig? — frågade min far.
— Om ni vill gå till Momo och fråga efter vid
Pometta: där liar jag tjänat i tretton år. Ocli livad
ärligheten beträffar, så kan ni sätta mig öfver gnid.
Jag skall inte röra ett öre.
Vi gjorde henne några andra frågor, ock hon
svarade uppriktigt ntan att skryta. Hon gjorde ett.
godt intryck på oss, ocli vi föreslogi) heune att komma
till oss eu månad pä försök. Hon antog förslaget,
men icke med don ifver, vi på hennes föregående
svar och lifliga sätt lindé väntal oss.
— År du inte nöjd? — frågade vi.
=s Jo, visst är jag det ... — Men det. låg
en viss tvekan 1 rösten.
— Vi äro bara tvä personers hushåll, min lar
och jag, j sade jag lor att uppmuntra henne.
— Åh, hvad den saken beträffar, kunde det
gärna få vara toll. Inte är jag rädd för arbete.
Hon tvekade fortfarande. Men därpå tillade hon
hastigt, som "in hon velat passa pä, illium
beslutsamheten åter flytt sin kos.
— Nöja, del är bäst jag säger det rent ut.
Jag Br en hederlig flicka, ocli liar itiga konster för
mig, utan går min väg rakt fram. Alen .jag har en
fästman, en gardist.
Hon slutade sitt anförande med en djup suck,
som tyktes säga: Se sa, nu är det gjordt!
Gardist,ens skugga fördystrade ögonblickligen
miu lurs panna, och han sade, i det ban skakade på
hufvudet:
— Hm! Dä är jag rädd att vi inte bry oss
oin hela saken. Dtt drar naturligtvis upp gardisten
här, livar gåug vi äro ute.
— Ålinej, hvad det beträffar, så är det
omöjligt, — sade Amalia sorgset. Kungen liar skickat,
liomiin t.ili Sicilien.
Miu far, som var en gammal piemontcsare, djupt
hängifvet! monarkin och huset Savojen, skänkte
konungens åtgärd sitt. fulla gillande. Och ilå Amalia såg
lians småleende, fortfor hon förtroendefullt:
lian tjäuade också på Poinctta, men då var
ban inte gardist, förstås. Vi började talas vid
genom köksfönstret, som låg utåt trädgården, för han
var trädgårdsmästare. Åh, livad han var vacker! Om
ni finge se honom, nådig herre: lång som ni, men
mycket rakare, fiir hau är mig, och det iir inte ni,
stackars herre! Ocli se’n, när han blef soldat,
lofvade vi att vänta på hvarandra, tils han hade tjänat
nt sin tid. Det är fyra år, som han skall vara på
Sicilien, och under tiden tjänar jag för att. kunna
sätta at litet pengar. Meu om tre år kommer hau
tillbaka Och tar afsked,, och ilå gifta vi oss.
Ilå lian fick veta att gardisten var i säkerhet
ute på en ö i hafvet,, lät. min far Amalia komma på
försök en månad, efter hvilken pröfvotiil hon stannade
kvar i rår tjänst till allmän belåtenhet,
rion var en flitig, förståndig, renlig och
gladlynt flicka. Hon talade alltid om vårt hus, och
kallade sig och husbundfolket med ott gemensamt namn
för vi, gjorde bekantskap med ilem som kommo oe.li
hälsade pä oss och frågade ilem, hur de mådde, som
oui ile varit hetmes vänner, men i en enkel famiy
som vår kunde man öfverse med dessa små friheter.
Hon var mycket läraktig ocli hann med allting inom
tjänsten, liksom äfven att hvar dag springa pä posten
och höra efter bref frän gardisten’.
Hou tahule beständigt om honom. Alla våra
grannar, liusbondlolk och tjänare, portvakter och
handelsmän i trakten, alla viste att Amalia hade en
gardist till fästman, och bara de sågo skymten at
henne, frågade de skrattande efter gardisten.
Hur står det till, Amalia? Har det varit
brel från gardisten?
Ägghandlaren skänkte henne bela högar ined
tuppfjädrar, som hon under jubel spardc ihop för att
skicka till Sicilien med första bud. Hon profvade
deras värkan pä sitt eget kala hufvud och sade:
— Hvad do sknlle passa bra i hnns halt!
För egen del köpte lion aldrig något, Kläder
och skodon ingingo i hennes lön, som det brukas på
landet, och penuingelönen satte bon in oufkortad.
Hon hade själf väft. flera vllfvur, som hon förvarade
i en koffert. Julklapparne, liksom alt hvad hon fick
under årets lopp, skulle sparas till den efterlängtade
och aflägsna dag, när hou skulle hålla bröllop med
gardisten.
Men hennes kärlek var af det glada slaget, ocli
uuiii hörde henne aldrig klaga öfver att fästmannen
var sä långt, borta. Hon var lika säker pä hans kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
