Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
TIDEN.
N:o 14.
aig: — Vi skola vara edra vänner i lif och död —
bedyrade hon trolyärtadt.
Men nn skakade Panla den veka stamningen
ifrån aig och sprang npp: — Ack jag måste jn so
mig omkring öfveralt ocli göra mig hemmastadd —
ropade hon glädtigt och anart ilade hon med barnslig
munterhet »te i trädgärden eller följde fröken Walle
i kök och källare, men när värdinnan förde henne
npp i vindsrummet kände hennes förtjusning inga
gränser. Det var alidelea förtrollande, nägonting
riktigt extra nytt midt emellan en ångbåtskoj och en
unnnecell och ]uat hvad som föresväfvat, henne i
hennes dunkla drömmar.
Hon lade sitt hnlvnd mot bäddena svala
örn-gått, ky8te den blommande teroaen på fönsterbrädet
och stack tram sitt fina ansikte mellan de svajande
bländhvita mnsslinagardinerna, för att, i fulla drag
inandas doften från björkskogen nedanför.
— - Här måste man blifva lycklig — aade hon
stilla och blicken atrålade i fuktig glans.
— Ond själf hur säkert styrt, er väg till osb,
lilla fröken — svarade fröken Walle Midt.
— Kalla mig Paula — bad den unga flickan —
med er Hnaka brytning ligger det någonting så
hem-varmt och välbekant i tonfallet — det påminner om
min mor. —
När doktorn på aftonen återvände med den
lull-parkade portören öfver skuldran och en pilkvist,
stuk-ken innanför hattakärmen trodde ban sig se en syn,
då lian i det öppna matsalsfönstret varseblef en
ljusklädd gestalt infattad som i en ram af de gröna
hnm-lerankorna, hvilka slingrade sig ända upp under taket,
men hau hann ej förklara fiir sig denna märkeliga
uppenbarelse, innan fröken Eliae på sitt vanliga
raska sätt skyndade nedför trappan och förkunnade, att
professorns omtalade inackordering hade kommit,.
— Ah — doktorn lattade ögonblickligt
sitnatio-nen — en gammal misantropisk dam, som bultar
tram på krycka. Icke sant Eliso? —
— Nej, nej, det var altsammau ett misstag af
mig — ropade systern ifrigt förklarande hon är
-— kan du tänka dig min glada förvåning — min
pseudo-prinaessa. Ser du alt min profetia angående
handsken slog in, hon kom igen!
Doktorns blick flög genast upp öfver dürien,
i detta ögonblick sknlle ban gärna önskat sitt lilla
pojkstreck ogjordt, men det kunde inte mera hjälpas,
fröken von Dordet var nu eu gång där och hau hade
föl’ tillfället intet annat val än att skynda in, för
att göra sig en smula preseutabel till kvällsvarden.
Då han något senare trädde in i matsalen
välkomnade hau emellertid på sitt enkla flärdfria sätt
den nykomna och Paula gjorde allehanda uttrycksfulla
miner åt fröken Elise, som presiderade bakom
teköket, fBr att telegralera att hou var utomordentligt
öfverraskad; doktorn var ju icke någon grånad filosof
utan en man i sin kraftfullaste ålder — i dag
tyk-tes misstag på person riktigt höra till programmet.
Öfver hufvud taget var doktor Walle icke
myk-ket van vid att umgås med fruntimmer; han hade
aldrig —- icke ens i sin ungdom — itlskat ett gladt
sällskapsiif, utan föredragit några goda kamraters
umgänge, också ansåg han sig själf mycket otymplig och
tafatt såsom sällskapsmänniska, nt.au att ana, att hans
stora anspråkslöshet och enkla väaeu gjorde honom
till eu ovanligt sympatisk personlighet. Då hans
vänliga blick nu hvilade pä den unga främlingen,
medan ban med godhet lyssnade på hennes muntra
småprat, tänkte Paula, att hou för första gången i sitt
lif mött. en värklig ädling. Det var en angenäm
sam-manvara vid tebordet denna kväll och efteråt satt
man ännu långe på verandan i den ljumma
juliaftonen, ja Paula måste t.ill och med taga en tur nt i
trädgården för att njuta af nattviolernas doft, som
uppfylde luften. Doktorn stod på verandan och rökte
sin vanliga cigarr efter kvällsvarden, medan hans
tankfulla blick tyst töljde den ältlika flickgestalten,
aom än försvann än äter uppdök mellan buskar och
trädgrupper.
— Det är som en dröm att jag hamnat här och
inte skall bort i morgon — sade den unga flickan, då
hon kom tillbaka med händerna fulla af blommor —
ui kan inte tro hnrn lycklig jag känner mig, åh,
doktor Walle, ni skall aldrig behöfva ångra er att hafva
öppnat, ert hem fiir en främling. —
— Tvärtom, min fröken, det skall blifva ett.
uöje för min syster och mig, om ui kan trifvas hos
oss — svarade ban vänligt.
Nu koin fröken Elise som fört lille Edvard till
sängs och föreslog att få följa Paula till hennes
vindskammare och då hennes unga gäst lagt sitt. mörka
hufvud på kudden salt, hon länge kvar på
sängkanten. Hon var alldeles t|nsad af de röda läppames
gläd ti ga joller och då hon gick böjde hon sig ned
med ett ömt: — Sof sött, Gud aigne min lilla
prin-soasa! —
Följande morgon vaknade Panla tidigt, men hon,
aom hittils haft, för vana att timtal drömma bort
tiden bakom fälda rnllgariliner, skyndade nil raskt ur
bädden, rådd att, förlora de dyrbara stunderna af sin
gyllene frihet. 1 en handvändning satt dof, naturligt
vågig:i håret ledigt uppsatt i en knut bak i nacken
och en hvit. morgonkliidning garnerad med spetsar ooli
vallmoröda rosetter fulländade den snabba toiletten.
(Forts, följeri.
De bärgtagna i
Luegloch-grottan.
På samma dag och timme, då Alexandorsstodens
täckelse föll här i Helsingfors, gjorde ett
turistsällskap i Steyermark den obehagliga upptitkten. att del
blifvit bärgtaget. Åtta dygn fingo långarna tillbringa
i bärgets djup, med yttersta nöd uppehållande lifvet.
Österrikiska militärens ingeiiiörkår räddade dom med
dynamit.
Älventyreta historia är i korthet följande:
I hela Europa har utforskandet at bärggrnt,tornas
hemligheter under de senaste åren blifvit en rikt.ig
vurm. Många vetenskapsmän, omsorgsfullt förberedda
lör sin uppgift oeh utmatade med Binnrika redskap
och instrument, hafva i denna forskningsgren uträttat
storvärk. Tvänne äro de hufvudsakliga målen tör
detta slags undersökningar. Det. ena är alt. följa de.
vattendrag, som försvinna i bärgens inre, för att
utreda deras vidare lopp oe.lt deras sammanhang med de
källor och floder, hvilka på andra atällen frambryta
nr bilrgeus innandöme. Dof andra är att genomeöka
grottornas botten för att möjligen finna spär at de
innevånare — människor och djur — som de under
förhistoriska tider hyst. Ytterst intressanta fynd
hafva mångenstädes blifvit gjorda, såsom fossila
människor och stenredskap tillsamman med skelettdelar
af utdöda djurarter.
Det är förnämligast kalkstens bärg, som äro rika
på grottor, ty vattnet förmår, försedt ined kolsyra nr
luften och ur myllan, upplösa kalkstenen som om den
vore koksalt, ehuru ej lika fort. De södra
provinserna i Österrike äro rika på kalkstensbärg och därför
äfven rika på grottor; läsaren erinrar sig~viaat den
berömda Adelsherger grottan i Krain. Och österrikarne
äro ett upplyst och vetgirigt folk. Ej underligt
således, att grottforskningen där tagit större fart än
annorstädes. Hvarje stad i södra Österrike har sitt
grott forskaresällskap, de större städerna till oeh med
flere konkurrerande föreningar. Man må dock ej tro
att de alla ledas af ädelt nit att rikta vetenskapen.
Långt därilrån. De flesta hafva ej ens i sin krets en
enda person mäktig att falla gruttforskuingeua uppgift,
än mindre att leda en vetenskaplig undersökning. För
do flesta år inträngandet i bärgets obekanta inre blott,
en lockande sport, och de itflas om att vara de första
i någon hala, alt där slå npp ott dokument, aum
bringar efterföljarns till förtviflan, att skryta med
antalet nya grottor ile npptilkt och fä äran att döpa dem
och deras mångfaldiga droppstensbildningar med namn,
aom kittla deras fåfänga eller uppjaga fantasin.
Sådanu äro de två konkurrerande
grot.tsällaka-pen i Graz, die Schöckellreunde och die
Höhlonlor-se.her. Hvad skall man tro om veteuskapligheteu inom
ett Höhlenforscher-sällakap, hvars ordförande, själf
ma-gasiuförvaltare vid ett gasvilrk, till medhjälpare på
en farlig expedition i en obekant grotta utväJjer blond
medlemmarne i sällskapet tvä sadelinakaregesäller. ett.
bokliandelsbitrlide eu målare och en realskoleelev V
Alt nog. de båda lärda sällskapen jagode i kapp
efter nya grottor. Sjutton kilometer norr om Graz
i Steyermark finnes en sädau, som länge hade retat
deras äregirighet. Deu heter Lueglooh och är
belägen vid byn Semriach. En bäck rinner genum
Setn-riachdalen ned mot en hög lodrät kalkateusvUgg uch
för-avlnnerdäri eu klyfta, hvars tio meter höga, mörka hvalf,
prydt at lantaatiBka droppBtensbehäng och saftiga
ormbunkar. skuggas af liöga granar och alar.
Schöckel-vännerna hade i mars lyckats intränga 500 meter i
i denna grotta, men bäjdats af ett bråddjnp, från
hvars botten en låg gång tvktes leda vidare i
bärgets hemlighetafulla djup. Schöckelvännernaa ära
förstörde Höhlenforskarnes nattro. Den 29 april
klockan ’/s 2 på morgonen gick den nys8 nämda
valda expeditionen in i grottan. Gick? Hvad aäger
jag? Kröp gjorde den. Ty den höga grottporten
sänker sig efter några steg till en eå låg tunnel (a
pä bilden), att inan måste krypa genom den bredvid
bäcken. Snart höjer sig grotthvalfvet dock åter till
samma höjd Born i mynningen och man kan gå rak
omkring 5o meter. I andra ändan af denna första sal
(b) störtar bäcken skummande in i en ny låg tunnel
uch försvinner slutligen i en klyfta för att tvärs
igenom bärgets djup (e) ila till floden Mur. Men just
tlilr bäcken försvinner, böjer tunneln sig snedt, uppål.
hela tiden så trång, att. man endast, krypande kan
komma fram genom den, och leder in i salen
nummer 2, Fölzman nhölile (d), hvilken är lika hög som
den första salen, men blott hälften så lång. Pr deu
slipper man i nedhukad ställning in i sälen nummer
8, Oswahlhöhle (e), af aamma storlek som den nysa
lämnade. Kryper man 10 å 12 meter vidare genom
ett trångt svalg, höjer detta sig till eu mycket, lång
droppatenatunnel. aom ändtligen öppnar sig mot deu
storartade Lneglochgrottan. Här och där leda schakt,
så kallade kaminer, från grottornas tak npp till
bärgets högre delar, men de äro krokiga och flerestädes
myckel hopträngda, sä alt man ej kan tränga fram
genom dem och att dagen iugenstüdea lyser ued i
grottorna.
LufLh&nat.
Luegloch-grottan. Genomsnitts-plan.
Prästen i Semriach, doktor Gasparitz, hade
varnat Höhlenforskarne att gä in i grottan denna tid,
då starka regn hade fallit ocli bäckeu liöll på att
stiga. Den kunde lätt genom medförda stenar och
bråte spärra ain egen väg genom klyftan och stiga iu
i grottsalarue. Då vore våghalsarne inspärrade. 1
auguati och aeptomber däremot är ingeu fara. Då är
bäckeu nästan uttorkad. Men de lydde ej rådet, och
de blefvo straffade.
De voro sju: Josef Fasching, chefen för
sällaka-pet, vidare gesällerna J. Oswald och J. Fölzmauu,
bokliaudelsbiträdet Karl Zwaier, ynglingen J. Majer,
målaren F. Kttrz och den ^jnttouårige skolaris Rudolf
Haid. Proviant hade de med sig för tvä dagar, rep
och en hacka samt, eu kokapparat och några ljus, men
inga ölverplagg: blott en sjal för bela aällakapet.
Då de efter lyckligen fullbordadt besök i den
innersta stora grottaalen, utför hvars bråddjup de icke
vågade aig, klockan ’/s 2 middagstiden pä söndagen
kommo tillbaka till Fölzmanngrottaii (d), funno de
pastorn» spådom fullbordad. Bäcken hade fylt
åtgången och slröimuude med hebi sin uppsvälda
vattenmassa in genom grottan, som från denna punkt
hela vägen inät sluttar nedåt (qj uppåt som på bilden).
Att, söka skydd i någon af de inre grottorna var
således ej att täuka på, uch vattnet steg, så att de
slutligen endast, närmast utgången hade en vattendränkt
klibbig och stenig jordfläck öfrig tillräckligt stor att
rymma sällskapet. De förlorade dock ej modet, ty de
hade lämnat planteukningar öfver grottan ät brandkåreu
i Graz. oub åt fruarna Fasching och Zwaier jämte en
anhållan hos brandkåren att afleda bäcken, om de ej
skulle vara tillbaka inom måndagen. Själfva försökte
de äfven rädda sig genom att fördjupa bäckens bädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
